Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

De stora, gripande händelser som nu i mer än tre månader pågått i vår verldsdel ha äfven i Amerika gjort ett djupt och mäktigt intryck. Der, som på vår sida om Atlanten, har man följt deras utveckling med en spänning som trängt alla andra intressen i bskgrunden. Amerikas egna frågor för dagen: valen, skattkammarsekreterarens nyaste finansplan, den senaste fasen af den ändlösa Eriestriden, ha på långt när ej lyckats tillvinoa sig samma uppmärksamhet som under vanliga förhållanden skulle varit fallet. Kabeltelegrammerna och korrespondenserna från Europa ha varit tidningarnas pieces de resistance, inledda med höga kolonner af de sionrikast varierade sensationsrubriker. I Amerika som i Europa har man tagit lifligt parti för och emot. De republikanska och dmokratiska partierna ha för ett ögonblick måst lemna plats för det franska och det tyska. Förenta Staterna ha, som bekant, en mycket talrik tysk befolkning, och dennas sympatier för sina landsmän voro naturligtvis från första ögonblicket gitna. Adresser, penningbidrag och väpnade män inströmmade i massor från Amerika till Tyskland. Ätven bland fristaternas öfriga befolkning voro sympatierna onekligen i början öfvervägande på den anfallna partens sida. Men förhållandet har äfven der under krigets gång ändrat sig. Sedan krigets upphof, kejsaren och den kejserliga regimen, fallit och republiken proklamerats i Frankrike, sedan det visat sig att Tyskland ej längre kämpade för att afvä-ja ett anfall, utan för att sjelf göra eröfringar, har en tydlig omkastoing inträdt i opiniocen och de gamla sympatierna för Frankrike åter vaknat. Den amerikanska pressen ger ett uttryck åt denna föräudring i den allmänna meningen. Hon uppmanar de ledande tyska statsmännen till moderation i sina anspråk och erinrar dem om de faror för Tyskland sjelf och de frön till nya krig de utså genom en vålasam annexion af provinser med en fiendtlig befolkning. Nu senast har opinionen i Amerika, som i Europa, blifvit lifligt upprörd vid underrättelsen om de anstalter som af de tyska härförarne göras till ett bombardement af Paris, och vi fiona i ett af de senaste hitkomna numren af Newyork Herald ett uttryck af denoa allmänna indignation, som äfven till betydlig del är riktad mot England för dess likgiltiga hållning. Newyorktidningen yttrar: Den civiliserade verldens vackra hufvudstad är på väg att bli förstörd, och Europas sjelfviska och omedlidsarama regeringa! vilja icke röra ett finger för att förhindrs denna vandalism. Påris och dessoräkneliga konstskatter komma att utsättas för en förfärlig orkan af förstörande projektiler och eld, och ingen mäktig röst, ingen hand höjes för att afvända katastrofen. Hvilken fläck skall icke detta bli på Europas omskrutn: civilisation! Hvilken vanära fär Europas stor: nationers historia! De monarker och prinsar som varit det ståtliga Paris samt Frank. rikets regerings och folks firade gäster, sti med korslagda armar och se kallt på dett: hemska skådespel. De hundra tusental w de europeiska nationernas anseddaste, ledande och fashionabla klasser, som fråssat af der stora stadens förfining och lyx, stå tysta under det att förstörelsen hotar den. Verl den tyckes glömma hvad det har Paris at tacka för i vetenskap, konst, litteratur oci framsteg i civilisation. Lika litet afseende fäste vid domen öfver den gamla verldens stolt: hufvudstad och dess praktfulla monumente af konst och vetenskap, som de vilda stam marna i Amerika fästa vid uppbrännandet a en enslig by på detta lands aflägsna prai rier. Kriget har på Preussens sida blifvit et krig mot civilisationen så väl sommot re publikanismen. Väl må Bismarck. och der liberalt sinnade kronprinsen af Preussen tvek: tt bombardera Paris, ifall uppgiften, att d göra det, är sann. General von Moltke, son betraktar alltiog ur ep strängt militärisk syn ARN a rs RA tenn