Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

sig, sade hon, och den. der lilla blåögda visste nog hur hon skulle bete sig. Ja, men jag tycker om mr Meredith för detta!, inföll Silvia med värma, Jag tycker om honom härför, mrs Groom, det var godhet, det var vänligbet af honom. Mrs Groom tycktes vilja säga någonting, men knep bårdt ihop munnen. Efter några ögonblick och liksom hon just nu gjort en upptäckt, yttrade hon: Så vackert väder det är i dag!s dermed antydande att ingen jordisk makt kunde förmå henne äter upptega detta samtalsämne. Silvia tog derför vinken i akt och tillade: Så vackert, mrs Groom, att jag nu ämnar gå och språka litet med kalkanerna.n Ah, ja, de kunna vara godt sällskap, de med, anmärkte mrs Groom torrt. Åtminstone äro de för närvarande nästan det enda sällskap jag har, tänkte Silvia. Hon begaf sig således ned till sina befjädrade vänner och fann dem -allesammans i ett gammalt förfallet lider, som tycktes vara deras favoritplate, I samma skjul stod en gammal öppen suffiettvagn, ännu hel, men så dammig och föråldrad att man ej kunde tro någon hafva suttit i densamma på ett helt sekel och att han hads en så röspektabel ålder kunde ej gerna betviflas. En Hock kalkoner hade flugit upp i ye ner och Silvia var ifrigt sysselsatt med att reta dem, dels genom att svänga ett långt, smidigt spö, dels genom gälla skalor och drillar, ej olika de retade tupparnas eget skrik. Dessa befunno sig just på höjden af raseri och Bilvia i den högsta grad af förnöjelse, då hon hörde steg bakom sig, såg sig om och fick se mr Meredith. O, hvad jag är glad öfver att ni har kommit åter! utbrast hon med lysande blig.: