Aftonbladet – 10 november 1870, sida 2

— Drameutisia teatern hade igår efter 18 års hvila återupptagit det Birch-Pfeifforska skådespelet Ea riog.. Ehuru vi bekänna oss till den åsigten, att kopgl. teatrarn? med stor fördel skulie kunna upptaga ganska många stycken från sin äldre repertoire, tro vi dock icke att detta skådespel hörar till dem, på hvilka man i främsta rummet borde falla med sitt val. Redan då detta stycke första gången gafs, väckte den moraliska beskaffepbeten af de i detsamma förekommande roller ätskiliiga betänkligheter hos de artister, som skulle framställa dem. Den hufvudsansing, som den tyska författarinnan synes ha velat hos sin publik inprägla, är den, att Don-Juar-typen för flertalet af qvionor innebär idealet af oemotståndlig mantig äl-kvärdhet. Hufvudfiguren är Armand de Plessis, hertig af Richelieu, kanske den mest storartade Dona Juan historien kävner. Han framstår i hela sin glans af lättsinnighet och vid hans sida står den unge Ludvig XV, ännu blott såsom en ung och något tatatt fuskare i yrket, behäftad med en viss blödighet och vissa konsiderationer, hvilket också föranleder, att han står der med skammen och biir slagen ur brädet, onder det hertigen af Richelieu behåller rör sig segrens ädla pris. Det hade blott behöfts ett litet steg framåt i samma riktning, för att den hedervärda tyska matronan skulle ha riktat det af djupt sedligt allvar genomträngda, Tysklands dramatik med skildringar ur den berömda Hjortparkens mysterier. Ett tecken till framåtskridande i bildning och smak är, att stycket, trots sin pikanta iatrigväfnad och trots det i flere hänseenden utmärkta spelet, föreföll publiken långt och mottogs med temligen stor kallsinnighet. Hr Fredrikson spelade hertigens af Richelieu roll naturligtvis med ganska mycken finess. Vi ha icke nog klart minne af det sätt, hvarpå hr Dahlqvist på sivu tid uppfattade denna roll, för att kunna göra någov detaljerad jemtörelse; det förefaller oss dock, som om hr Dahlqvist förmått att låta bjeltea från Philippsburg och Fontenoy något mera skina igenom hos den lättsinnige hofmannen. Hr Hartman spelar den unge tjusarekonungens roll ganska förtjenstfullt. Fröken Gurli Aberg uppträder som hertiginnan af Gaise, hvilken skall representera de: dygdiga elementet i stycket. Hon förer sig särdeles väl, hepnes mimik är utmärkt och hela apparationen intagande; skada blott att hon så ofta förfaller till en monoton flås-patos och att föredraget i öfrigt lemnar åtskilligt att önska, i det hon här, liksom i Jungfrua af Orleans,, så ofta