Aftonbladet – 9 november 1870, sida 3

Bazaine, den måste bringas till arsenalei Aldrig, svarade öfversten, jag vill jemte mi fanbärare låta döda mig under dess veci Cardesartilleriet bragte sin fana till arsena len och fordrade, att man skölle bränna de Å ögonpyckugen: Straxt, svarade man! Ne ioke slräXt. ine nå I Yär Bsyn, Nepp omet ögonblick, lydde svaret. I sådant fäll tag I vi henne tillbaka, svarade soldaterna, och d togo henne igen, sönderrefyo henne, sleto a Törnen oeh kastade alltsammans i Moselle. fråga öm tnderhåndlingarhö anmärker bro skrifvaren, att Bazaine i tre veckor sysåel satte sig med diplomati i stället för att för krig. Först då det icke mera fanns någo säd bestämde sig de belägrande för att åter ipptaga förhardlingarie, och mån sag ii klårt, ätt, Metz och armön ärit ihsatser jett macchiavelistiskt spel. Böntrat Elän.garnier vände sig derpå (den 26) till prins : Fredrik Carl. Öviikorlig underkastelse på nåd och onåd var vilkoret. Samma aftor försökte divisionsgeneralen Cissey att beveka segerherren till mildare vilkor. Pringön vi. sade mycken köld. Han förebrådde vår här att hafva brutit ingångna förpligtelser, isynnerhet att general Ducrot och öfverste Stoffel, förnt militärattache i Berlin, hade brutit sitt örd. De hade båda blivit contämaöitet dömda till döden. En af general Coffinieres söner, som flytt från Sedan och organiserat j ffkarar mot preussiska hären, hade åter slifvit fångån oci skjäten: Priösen tttryckte ig för öfrigt temligen skarpt. 1 fransmän ären pratsamma som gamla käringar, sade han, hvad I sagt om morgonen fick jag i regeln veta samma afton. Han uttalade sin ledsnad öfver att hafva erfarit, att icke alla tfänska Eehöraler vörö sand tepröcke; em de än voro sans peur. Kl. 2 på natten anmälde sig en ryttare. i uniformskappa och åtföljd af omkring femton officerare vid Metz portar på ett hemlighetsfullt, sätt. Ilan red igenom staden och hade ett langt Saitta! thbd Kores ral Coffinicres. Det var Bazaine, som icke vågade visa sig på ljusa dagen i staden. Coffinieres proklamation af den 27 blef resultatet af detta samtal. Den 28 var ett allvarsamt upplopp, som varade till kl. 11 på aftönen. Nästa dag på middagen visade sig det första preussiska regementet. Staben och general Kummer, som man väntat från kl. 12, kom först på aftonen, på samma tid som hela den fiendtliga armen med musikkårer i spetsen inströmmade genom alla stadens portar en gång: Vid de franska träpperias defilering hade prins Fredrik Carl, förbi hvilken gardet skulle passera, ställt sig på 300 måtres afstånd och visade nog grannlagenhet att icke se på dem. Soldaterna kastade sig gråtande i armarne på sina officeräre. Itt stort ahtal regemöntet, blakd hvilka det 62:a, ropade lefve Frankrike, och fienden saluterade. Bazaine afreste hemligen på aftonen. I ett bref från Daily Telegraphs korrespondent vid prins Fredrik Carls armå, skrifvet omedelbart före Metz kapitulation, heter det: Då jag i dag (den 27) besökte den yts törsta preussiska förpostlinien, var jag vitne till ett högst intressant, men tillika sorgligt uppträde. Omedelbart framför de tyska förposterna, icke sjuttio alnar från desamma, voro omkring 200 franska goldater — artilleri, kavalleri och infanteri — ifrigt sysselsatta med att uppgräfva icke blott de få potäter, som återstå, men också rötter af allehanda slag. Deras utsvultna utseende vitnade om huru hårdt hungern hemsökt dem. Förpostbefälhafvaren gaf mig tillåtelse att så och tala vid dem, och jag gick till dem för att säga dem några tröstande ord. De skockade pig cemkring mig och frågade; om allt vär förbi. De hade i tre dagar icke fått annat att äta än hvad de kunnat gräfva upp ller hvad de. preussiska soldaterna gifvit lem. Jag gaf dem min fältflaska och alla de cigarrer och den tobak jag hade och gick sedan tillbaka. Vid min återkornst kör ef preussisk patrull, bestående af en sergeant och tre man, fram och vinkade till de stacsars karlarne att de skulle gå tillbaka. Man sade dem, att om de stannade der de voro, kunde de lätt blifva skjutna när mörkret inoröt. Hvar man upptog derför sin lilla sCiPpa rötter och gick tillbaka till de franska linierna. Midt emellan de franska och le tyska förposterna står ett litet hus, som sannolikt varit bestämdt till skydd för boskapen. Der hafva de tyska patrullerna under de sista dagarne hvar afton, sedan nörkret inträdt, lagt något bröd, något salt ch hvad de för öfrigt kunde undvara af sina ationer. Hvar man af förposterna — 2:a ägarregementet och ö4:e pommerska regenentet — har sparat något af sitt bröd, sitt vött, sitt salt och sitt lilla tobaksförråd för utt lägga det till det qvantum, som de tyska oldaterna hvar dag lagt af för att gifva ina motståndare en hjelp i nöden. Metz kapitulation inför historien. Den uppsats under denna rubrik af en lögre fransk officer, hvars första del vi i går fter L Independance återgåfvo, lyder i sin af len nämnde Brisseltidningen meddelade fortättning: Den sorgliga söndagen, den ! Augnsti, var det, om man erfor, nästan slag på slag, general Frosards motgång vid Forbach och marskalk Mac Tahons nederlag vid Froschviller. Man hade nga underrättelser om general de Faillys kår. Jet hördes endast ett rop inom armån: Frossard r slagen, låtom oss alla tåga till hans undsätting för att utkräfva hämnd. Vid hofvet, uti kejarens omgifning, i högqvarteret var bestörtningen ullständig, och man skulle räddat sig ända till halons utan den allvarliga, hållningen hos den örvänade, nästan hatande befolkningen, som kanske j skulle hafva tillåtit denna flykt. Man qvarjannade derför, men drog likväl i god ordning rmån något tillbaka, utan att söka försvara de sta positioner, som ligga mellan Metz och gränen. För öfrigt gjorde man intet för att hopa fsmedel och furage i staden, man understödde ll och med icke enskildas ansträngningar. Detta Ilstånd varade en vecka. Söndagen den 14 afste kejsaren, lemnande öfverbefälet åt marskalk azaine och armån öfvergick från högra till venra stranden af Moselle, hopande sig på två vägar, er det var svårt att framtränga till följd af höjerna, som man måste klättra uppför, och de trånga Assagen genom byarne. Marschen var illa anordad, trupperna belamrade med bagage, inblandade artilleriparkerna och kavalleriet, och det var lätt tt förutse, att den projekterade reträtten till Veran skulle blifva omöjlig. då alltför många hän