Aftonbladet – 8 november 1870, sida 3

4 MA ? Chateauduns intagande. Vi meddelade i lördags ur Staatsanzeiger , Jen berättelse om Chateanduns intagande af -122:a preussiska divisionen. Den fortsättes i -Isamma tidning för den 3 dennes sålunda: ). Då trupperna den 19 kl. 3 på morgonen efter t I betviogandet af det af de franska trupperna och :borgrarna gjorda motståndet besatte torget i Cha? I teaudun, träffade deras blickar en bild af tillintett I görelse som knappast kan beskrifvas. Instörtade -I murar, förkolnadt trävirke, nedrasade tak gjorde I gatorna nästan omöjliga att passera. Äfven kyri fan var genom granatelden nästan alldeles förilstörd. Stora stenblock och qvaderstenar voro slitna lur ytterväggarne och teglen sönderslagna. En l granat hade kreveret i tornuret. Husraderna vid i fela gator stodo ännu i full låga. Den stora utIsträckningen af eldsvådan som spridt sig till hela I staden och en höststorm, som denna dag rasade I loch fördelade lågorna åt alla håll, gjorde tanken I på räddningsförsök omöjlig. Endast med möda kunde rum anskaffas för prins Albrecht och diviI sionens öfverkommando. Hästarne måste man änInu på aftonen den 19 föra ut ur de i yttersta änI dan af staden belägna ladorna dit de blifvit förda, emedan lågorna började sträcka sig ända dit. I Officerarne bivuakerade med trupperna. Under den nattliga striden hade fransmännen lemnat åsido I hvarje omsorg för sina sårade. De som nedföllo I Istannade i husen och blefvo här till större delen uppbrända. Såsom befälhafvare för franska garI nisonen hade en polack, Lipowski, fungerat. I Om samma strid skrifver läkaren Voget till Frankfurter Zeitung: Från alla håll skildras striden om Chateaudun såsom fruktansvärdt blodig och förbittrad. Invånarnes deitagande i striden väckte soldaternas Iraseri. Allt som kom i vägen för dem nedgjordes. Ingen pardon,, var lösen, och först då Å man fullständigt försäkrat sig om segern gjordes fångar. Staden är nästan alldeles uppbränd. Dess TI rykande ruiner skola i fasa täfla med Bazeilles. lAfven försvaret måste hafva varit i hög grad förbittradt. Det var en förtviflans strid. Det bedröfligaste i densamma var att den icke ledt till något annat än skärpandet af nationalhatet mellan tyskar och fransmän. Parigs provlantering. Om denna för ögotblicket så vigtiga fråga yttrar Neue Freie Presses militärförfattare följande den 2 dennes: Gambetta försäkrar i dag, att Paris är Iförsedt med färskt kött till den 15 Dec. En den 20 Sept. af mairens i Paris bisittare, hr Mamcrgan afgitven berättelse om de befintliga förråden upplyste dock, att staden nämnda dag herbergerade 24,000 oxar, 150,000 tår och 6000 svin. En förordning af åkerbruksministern påbjöd, att dagligen Ifrån den 28 Sept. 500 oxar och 4000 får skulle slagtas. Paris var således från den 28 Sept. försedt med oxar i 48 dagar och med får i 38 dagar. Sedan dess ha 36 dagar förflutit, Paris har således oxkött qvar blott i 12 dagar och fårkött för 2 dagar, samt 6000 svin, af hvilka en del torde ha slagtats i stället för får, så att man kan antaga, att Paris knappt längre än i 12 dagar, således ungefär till midten af November, torde vara försedt med färskt kött. Af mjöl och spanmål skola i slutet af Sept. ungefär 500,000 centner eller 50,000,009 ha funnits, hvilket för en befolkning af 2,000,000, beräknadt efter 180 om dagen för hvarje person, gifver ett förråd för 25 dagar. Det måste således redan vara temligen nära slut på mjölförrådet för parisarne. Man vill sannolikt först afvakts, hvilka följder den nu snart inbrytande hungersnöden skall ha för stadens försvarsförmåga, och först då, ifall icke heller denna pröfnivg skulle bidraga att bringa befolkningen i Paris till förnuft, börja med det sista, algörande medlet, bombarderingen. Naturligtvis kan detta dock icke hindra, att artilleriaktionen under tiden öppnas mot fästena. Loire-armön. Den bekante Amådee Achard skrifver härom i Moniteur universel : Ett besynnerligt och för mig särdeles lyckligt sammanträffande af omständigheter har tillåtit mig att under de sista dagarne besöka i cCess många små läger detta aggregat af trupper, som man gitvit det gemensamma namnet Loire-armån. Det vari början en samling af kompanier, sqvadroner och regementen, der lancieren blandades med jägaren, dragonen med turcon, Vincennesjägaren med zuaven, en infanteribataljon med en artilleribataljon, der mobilgardister trängdes med frivilliga skarpskyttar. Tiden har gjort sitt verk, men äfven nitiske befälbafvares vaksamsea och fasta uppmärksamhet. Nu är det en arme. Loire-armen har framgått lefvande, fast och lifvad af den bästa ands, ur denna förening af män af alla vapen, som säkerligen voro tappra, men utan sammanhållning. Man igenkänner denna arme på dess disciplin. Dess modiga officerare hafva gjort den till hvad den är. Jag ämnar icke säga, och man skall utan någon förklaring förstå skälen till denna förbehållsambet, på hvilka ställen och tider jag påträffat de spridda delarne af denna armå, som betäcker venstra stranden af Loire och gör front mot fienden; men öfverallt, der det blifvit mig tillåtet att passera de långa raderna af dessa tält, har jag varit i tillfälle att bevitna dessa truppers förträffliga anda, deras patriotiska itver, deras sammeanbällning och kraftfulla organisation. Soldaten har lärt sig att lyda, och anförarne förstå att göra sig åtlydde. Fördelen är på båda sidor omätlig. Exercisöfningar, manövrer, nyttiga marscher, skickliga rekognosceriogar sysselsätta de olika kårerna och härda dem för kriget. Trupperna vänja sig. vid de rörelser som bereda segern och utföra dem med samstämmighet och skyndsamhet. De bibehålla kroppens helsa och denna tillit som utgör själens helsa. Lättjan har försvunnit ur lägren. Jag känner icke hemligheten af de generalers verk, som intryckt en sådan prägel på denna unga armå, sammansatt af så många olika elementer; hvilka nu äro sammansmälta till ett helt och väl härdade; men det är en sak vid hvilken landet mäste vänja sig, nemligen tålamodet. I de svåra sturder,i hvilka vi befinna oss, får man icke låta någonting bero på slumpen. : Alltför stor brådska skulle kunna kompromettera frukten af så många ansträngningar och så långvariga uppoffringar. Man har under de första dagarne haft olyckor, hvilka varit en följd af sorglöshet och öfverilning. Vi skola på slutet hafva framgångar, beredda genom omtanke, förut