Aftonbladet – 8 november 1870, sida 2

leende, sitt förbindliga väsende och sitt dolda elaka sinnelag. I denna sinnesstämning kom hon uppisit rum och satte sig ned. Håret hade ånyc lossnat och medan hon otåligt fäste upp det vände hon sig mot spegeln. Hor var ensam. men hon rodnade — rodnade och log samt vände åter bort hufvudet med en triumferande min. Ja, det förhöll sig verkligen så hon var förtjusande. Tankspridd som han var, hade han ändå observerat det och sagt det... Och hade han icke sagt det, så visste Silvia det ändå, eburu hon föga brydde sig derom och sällan tänkte derpå. Jag undrar om deras Shakespeare är så svär? sade hon för sig sjelf och ett par begrundande, små veck lade sig pa hennes släta panna. Hon hade sig icke bekant, huruvida den nämnde Shakespeare skref idyller eller sorgespel, men hon påminde sig dunkelt hafva ört sägas, att han var svårbegriplig för utländingar. Som hon var en liten ärelysten varelse i sin väg, beslöt hon att ofördröjligen gripa sig an med honom. Silvia hade blifvit uppfostrad efter den gamle, goda romerska rgeln: Domuw mansit Lanam Jecit, men derjemte var hon en liflig och känslig italiensk flicka, godtrogen till följd af de lefnadsvanot hvari Hon uppväxt, men med en fattoingsgåfva som var både snabb och god, — ja, genomträngande som en italiensk solstråle. Hon hade alltid lyckats i hvad helst hon företagit; hennes studier i musik voro ringa, men hon spelade förtjusande; hon kunde skrifva vackra sonnetter för dödsfall, bröllop och nunneinvigaingar, men gjorde det aldrig, såvida ej dertill ombedd. Hon sande im rovisera; hon sjöng och drillade som en fågel, hon dansade som en elfva; alla slag af handarbeten, som hon företog sig, lyckades förträffligt; allt föll sig så lätt och