Aftonbladet – 7 november 1870, sida 2

MMMM MMMM a begär ofta en skef riktning och de blifva er, dast verldsmän, lysande eller kraftfull, alltsom tillfället yppar sig; men hvarbeist de än äro, och af hvad art den spira är, som de föra, så ega de alla ett gemensamt karaktersdragt — ingen medtäflare kan trifvas jemte dem, lika litet som andra träd kunna växa undör den konungsliga ekens utbredda grSnar. i Glädjen gjorde den hederlige kaptenen mer än vanligt språksam. Shakespeare var denna juton ämnet för hans oration och stormanda oftal. Shakespeare, ser du, min vän, — ha! ha! ha! — det finns ingen som kan mäta sig med honom! Han är det största snille, — han är gigantisk — han är ett högt berg och vi andra slumra i hans skugga, — slumra vid bang fot. Hela verlden är en skådeplats — hvilken annan skulle sagt något sådant? Eaptenen stod med ryggen mot eldstaden, skakade sina hvita lockar och stampade mot mattan för att gifva eftertryck åt sina ord. Silvia, som icke hört på med mycken uppmärksamhet, frågade madame de IEpine hviskande, hvem som var berget. Hvilket berg, min vän? Jo, det der talande berget, som sada Hela verlden är en skådeplats. Shakespeare, naturligtvis. pHvad var han? — en general ?x Innan madame de I!Epine hann svara, hade Silvia observerat huru mr Meredith lutade sig tillvaka i stolen och såg på hepne med så pass mycket uttryck af munterhet i sitt bleka, vackra ansigte, som fir, -belefyenhet kunde tillåta honom att visa. Hennes mörka ögon blixtrade ,m diamanter och hon illade hastigt Ack! jag kommer ihåg — 1 poet, såg derefter åter in i elden och valade intet vidare. (Forts.)