Aftonbladet – 7 november 1870, sida 2

Åh, kors, så roligt! sade en röst straxt bredvid. — Silvia såg sig om och till hennes stora öfverraskning stod der eldarens enka med sina båda barn och såg helt förbluffad ut vid detta oväntade möte. Den förvånin äfven Silvia erfor ökades ännu mera vi underrättelsen att den unga enkan just nu anländt för att stanna qvar. Mr Meredith, som var civilingeniör vid den jernvägslinie, der hennes man förlorat lifvet, hade förskaffat henne denna ynnest af hans syster. Ej för att det blott och bart är ett barmhertighetsverk, tillade enkan och rodnade litet. Här finns ett rum ledigt för mig och barnen, och barn kunna alltid göra nytta på sådana här ställen, tillade hon enkelt och allvarsamt. Naturligtvis! inföll Silvia; de kunna vara till mycken nytta. Och jag är upptfödd vid en bondgård och förstår mig bra på att sköta höns och andra småkräkn, tillade eldarens enka. Jag förstår mig på grisarna med, och jag vet att jag, om jag törs säga så, är ett godt fynd för ladugården; men jag är glad åt att vara till gagn och tacksam äfven öfver att åter ha ett hem. Hennes läppar darrade och ögonen fyldes af tårar vid minnet af den förlust hon lidit. Ni skall nog finna er väl här, sade Silvia tröstande. Madame de IEpine är mycket god och dessutom kan man väl knappt ha roligare än då man får vistas vid en förpaktaregård! tillade hon med en värma, som stod på gränsen af entusiasm. Och i sitt intresse för ladugården, presenterade hon enkan och barnen för alla dess invånare. Detta tog sin tid, och då Silvia ändtligen slutat, kom hon att tänka 1 att hon ej hade sett mrs Groom änop den da