Aftonbladet – 5 november 1870, sida 3

cnat än i fästet sig i mairiet. Sällan, om någonsin, bade han et hjord för att uppmuntra trupperna. Ibland sökte g I Canrobert lifva deras mod en smula, och genast g I voro de färdiga att ropa: Lefve Canrobert! Ned ) Han ville icke visa Martin. med Bazainels På sista tiden, säger man, vågade han, af fruktan för att bli mördad, icke visa sig för sitt eget folk. Och det högst dåliga förhållandet i afseende å disciplinen var helt säkert orsaken till den hastiga kapitulationen, då ju mat ännu fanns för en vecka. Den 29 på morgonen lågo fem soldater döda af hunger vid Montigny, medan staben ännu lefde i yppighet, och fyra dagars ranson gafs denna morgon åt hela armån, medan den under de två föregående dagarne icke fått någon mat alls, Intet oxkött eller fläsk hade .Junder en vecka kunnat fås till något pris, men denna morgon funnos dessa födoämnen i rikligt mått att tillgå innan staden ännu fått någon tillIförsel utifrån. Detta anföres såsom bevis på rikItigheten af hvad i staden allmänt sades och tänktes, eller att spekulanter hade samlat ihop mycket mat och att om det ransoneringssystem som rådde under de sista tio åagarne, hade blifvit följdt ifrån början, skulle många lidanden ha kunnat förekommas och staden hålla sig en månad längre. I början födde staben sina hästar med bröd. På slutet hade priseni stigit till följande maximum: socker pr kilo (2l, T) 30 francs; salt pr kilo 15 francs; en skinka 300 francs; en potates 45 centimer; en lök 60 centimer. Ett litet svinkreatur, som man kom öf ver i närheten af Gravelotte, såldes, påstås det, för 748 francs. Under de sista fem veckorna har eter och kloroform ej funnits att tillgå för amputationerna. De sårades och sjukes antal uppgår till mer än 19.000, och 35,000 personer ha dött i staden under belägringen, de flesta af brist på lämplig vård. De förherrskande sjukdomarne äro koppor, fläckfeber och rödsot. Skörbjugg har förekommit mindre, ehuru till och med de sjuka i mer än tre veckors tid ha fått förtära sitt hästkött och sin hästsoppa utan salt. Ryktet om att man upptäckt en saltkälla vid S:t Julien var falskt. Man hade kastat salt i en brunn för att ppt armån. När kapitulationen tillkännagafs, blef folket ursinnigt. Nationalgardet vägrade att nedlägga sina vapen och den 29 på eftermiddagen uppträdde en dragonkapten i spetsen för en afdelning soldater, som svuro att de hellre ville dö än gifva sig. Albert Colignon, utgifvare af en ultra-demokratisk daglig tidning, Journal de Metz, red omkring på en hvit häst, aflossande pistolskott och uppmanande trupperna att göra ett utfall och söka döden eller segern. Han åtföljdes af ett fruntimmer som sjöng Marseljäsen och derigenom framkallade en förskräcklig retning i sinnena. Katedralkyrkans portar uppbrötos och stormock begrafningsklockorna ringde nästan hela natten. Då general Coffiniere uppträdde för att lugna de uppretade, aflossades mot honom tre pistolskott. Slutligen företog han sig helt lugnt att med tillbjelp af två linieregementen skingra folkhoparne. Men hela natten fortforo sorgen, harmen och förskräckelsen att råda. Aktningsvärda fruntimmer sprungo omkring på gatorna, slitande sitt hår och trampande sina hufvudbonader under fötterna, vildt ropande: Hvad skall det bli af våra barn? Druckna och nyktra soldater rörde sig om hvarandra, utan mössor och med afbrutna sablar, skrikande, snyftande eller gråtande som barn. O, arma Metz, en gång den stoltaste bland städer! Hvilken olycka! Hvilken oerhörd katastrof! Vi ha blifvit sålda! Allt är förloradt! Det är slut med Frankrikel o. 8. v. Civila embetsmän frågade hvarandra på gatorna: Hvem skall bli vår styresman? Hvem skall regera öfver oss? Hvart skola vi begifva oss för att slippa bevitna nationens ruin? I går upptogs jag af mairen och stadens magistrat i två timmar; de höllo mig qvar emedan jag var den första främling som kommit in i staden. l. De gjorde mig alla möjliga frågor, somliga verkligen barnsliga, i sin ifver, ovisshet och förskräckelse. Hvad ämnade preussarne göra? Huru skulle de bete sig? De frågade om de med sina redan uttömda förråd skulle fortfarande få underhålla trupperna, och om de skulle bli personligen misshandlade i händelse de icke förmådde leverera hvad som fordrades. De blefvo genast lugnare, då de fingo höra att ett tusen vagnar stodo vid Courcelles, lastade med proviant för Metz och att i London hopsamlade gåfvomedel väntade på att bli använda till lindring af deras nöd. Hela tyska belägringsarmen utanför Metz afstod ! i går sina brödransoner til! föda åt sina franska fångar. Detta rörde djupt Metz invånare och bidrog i väsentlig mån att häfva deras farbågor. Redan i dag, den 30, är jernvägsförbindelsen ! mellan Saarbräcken, Metz och Nancy fullkomligt återställd. Vägen hade varit endast obetydligt skadad. Blott några få tyska fångar ha påträffats i Metz. Fransmännen hade icke behållit dem de tagit, när tillfälle erbjudit sig att utvexla dem. Då jag igår afton lemnade Metz märkte jag på alla tyska soldaters ansigten ett omisskänneligt uttryck af lugn och belåtenhet, intet vidare. Bland de franska officerarne och soldaterna fanns icke en enda, hvars min icke vitnade om den djupaste bedröfvelse. Hos några förmärktes äfven ett uttryck af trots, men detta förekom egentligen bland de yngre oficerarne. Jag har erfarit att fransmännen förlovat i döda under de olika striderna sedan den 18 Augusti samt genom sjukdom inom staden tillsamnans 42,000 man. Bazaine sjelf afböjde prinsens idelmodiga erbjudande att låta trupperna nedlägga ina vapen utanför fästningsverken i sina besegraes åsyn, i stället för att nedlägga dem i arsenaen. Han kunde ej ansvara för soldaternes handiogssätt i sådan händelse. Kejserliga gardet enamt hade bibehållit sin disciplin tillräckligt för tt bli förklaradt värdigt det stora förtroendet att å tåga ut med vapen Invånarne upphörde ej inill sista stunden att hoppas på Bourbakis och hans rms ankomst från Lille, men trupperna deremot ille under de senaste veckorna icke längre läåtalA ig bedragas, isynnerhet som de erhöllo senare unD lerrättelser genom de tyska förposterna. d Klockan 4 i går eftermiddag passerade Bazaine seno:a Ars, på väg till Wilhelmshöhe, i en täckt agn, med hans namncehiffer; han var eskorterad af tskilliga stabsofficerare till häst. Qvinnornaibynk lade hört talas om hans ankomst och mostogo ho1c iom med utropen; aFörrädare! skälm! tjuf! o, 8! . Hvar äro våra män som ni har förrådt? Gif sg tillbaka våra barn, som ni har såltb De till M ch med anföllo vagnen och sönderslogo fönsterna I: ned sina knytnäfvar och skulle ha misshandlat i v I Di vi CU mm D mm JO AM ct An er ä hh ionom, såvida ej de preussiska gendarmerna komvi ni t till hans hjelp . i Ännu finnas många menniskor som icke kunna ro hvad som förefallit. De äro öfvertygade om tt Metz ovilkorligen måste ha förråd för tio, femon, ja tjugu år, Den allmänna tanken i trakten r att Frankrike icke längre skall existera. Deln: ro att Paris har mindre motståndskraft än Metz; s olk med mera upplysning och eftertanke anse mellertid att kriget icke skall slutas förrän efter Pp aris fall. f Om cerneriogsarmåns läge utanför Metz 5 inder senaste tiden skrifves till Echo du tå uxembourg: Preussarne ha omkring Metz ik ordets egentliga meniog anlagt en sluten 6 örskansad linie, som de armerat med kanof er, hvilket äfven var fallet med alla de omal ifvande höjderna. En ogenomtränglig jern-1x .rets omgat de franska trupperna, De tyT ka trupperna lågo dels i kojor af trädstamt nar eller lera, dels i de angränsande skoarne. Täcken hade de i tillräckligt antal,!s pen de hvaraf d: begagnade sig voro bokA tafligen hoplimmade af regn och smuts. Soljaterna liknade krokodiler med ett pansar af jockt smutslager. de