Aftonbladet – 5 november 1870, sida 2

RR Hvad! jag tror du fått en fläck på din klädning! Aldrig skulle en hermelin sett mera bekymrad ut än madame de VEpine, då hon hörde detta. Hvar — hvad är det? ropade hon i den häftigaste oro. vAck, förlåt! — det var blott ep skugga, ser jag, svarade Silvia skrattande. Sedan hon härmed bevisat sin vän att hennes filosofi ej höll prof emot en enda liten fläck på klädvingen, lemnade hon henne och begaf sj; till förpsktargården, der hon satte sig ne på en höbundt bredvid brunnen och sysslolös såg sig omkring. Dagen var behaglig och solen lyste rildt på ladngårdarnes och logarnes Eg Vinrapkorpa, som klädde husens hvitrappade väggar, voro vackra äfven nu, hälfvissnade af höstkylan. Genom en halföppen dörr stack en hvit ko ut hufvudet och råmade — Bynbarligen var det hennes önskan att attföras ut på betet. En gammal, grå åsna, bunden vid en stallkput vid gårdens motsatta ända, upptog detta som en utmanirg. och svarade med ett högljudt skrän, Hönsen kacklade och krafsade bland kornet som nyss blifvit Itkastadt åt dem, medan en gammal, ståt-. ig tupp, på ett ben, stod och öfvervakade lamernas måltid, En hop grå gäss höllo ig litet åt sidan, pladdrade och spattrade och tycktes vara högligen stötta öfver näsonting eller på hvarandra, — man kunde cke så noga veta hvad — och genom em jallerport såg Silvia en skymt af köksträdärden med sina stora, gröna kålhufvun och implare blomsterqvarter, Forts)