Aftonbladet – 4 november 1870, sida 3

) Minnen från striderna kring Sedan. Föredrag af pastor F. Puaux. Då detta föredrag, som i går afton had samlat en så talrik åhörarekrets-som veten skapsakademiens hörsal på något sätt kund ma och -hvilket--der -åhördes med de allra största intresse, både genom ämnet oci talarens stora talang är egnadt att varm intressera äfven en större allmänhet, ha v dragit försorg om att. kunna referera det så fullständigt som möjligt. ; Hvad som dock icke här kan återgifvas är den ädla patos, det lifliga uttryck af patriotisk värma och hänförelse, hvarmed taJaren visste att låta den sakrika framställ: ningen ännu mera fängsla och röra åhörarce. is Mina damer och herrar! Det är efter lång tvekan, eom jag beslutit mig för att välja det ämne, som jag anifvit för detta mitt föredrag. Många olika änslor bestormade min själ. Skulle det verkligen vara nyttigt: att ännu en gång tala om dessa tilldragelser, hvilkas detaljer voro så väl kända? Jag hade från början föresatt mig att bevara för mig det sorgliga minnet härom. Men då jag säger er sanniogen hel och bållen, förfaller detta löfte, ty jag har en pligt.att uppfylla. Det är en pligt mot fosterlandet. Aldrig har jag fattat det så som under dessa dagar; ty olyckan ger hårda, men ofta helsosamma lärdomar. Vi fransmän, hvilka och hvar vi må vara, ha icke någon rätt att vara likgiltiga för den allmänna välfärden och vårt Franvkrike tager i anspråk vår hängifvenhet, vi må vara nära eller fjerran; oca det finnes intet prof af hängifvenhet, huru ringa det än må vara, som icke fosterlandet är färdigt att mottaga. Det synes mig som de närvarande olycksödena vore egnade att för oss alla utfärda samma dagorder, som en stor engelsman en gåog afgaf på en bataljdag, och som jag tillämpar på mitt land. Frankrike väntar alt hvar man skall göra sin pligt. Nå väl, m. h., jag fullgör sålunda blott en pligt. Andra skola fullgöra den genom att tappert föra svärdet; qvinnorna skola arbeta och bedja; presten skall bedja, äfven han, men hän skall också tala. Han skall till fosterlandets försvar begagna denna ordets armå, som är så fruktansvärd då den ställas i sanningens tjenst. Han skall söka att öka sympatierna och minska fördomarne, bringa i dagen händelsernas sanna karakter och skingra villfarelserna. Det är hvad pligten mot fosterlandet bjuder. Jag skulle emellertid icke heller vilja glömma den pligt, som en ädel gästvänlighet pålägger mig. och huru ringa betydelse mitt ord än må kunna ha, så tror jag dock, att jag fullkomligt kan fatta de gränser som omständigheterna utstaka för detsamma. Under andra tider och på andra ställen skulle värt hjerta strömma öfver af alla de känslor som pu bestorma det, och härutinnan äro vi bott trogna traditionerna från Israels stora proteter, som under olyckans dag reste sig midt bland sitt folk; gående på afstånd i deras spår, ha vi rätt att i vär ordning ropa: mitt bjerta tvingar mig att tala, jag kan icke tiga stilla! Vi äro också lärjungar af honom, som en gång stannade på de höjder, som beherrskade den heiga staden, och der började gråta. Han gret fver Jerusalem, konungarnas och profeternas stad, och ti!l så många andra drag som ramkalla vår kärlek och vördnad fogade ran äfven detta, då han visade oss sitt hjerta trömmande öfver af kärlek till det olyckiga fosterlandet. I Frankrike skola vi veta att följa detta xempel. Emellertid kunnen I lätt fatta, utt om man ock kan bli herre öfver sitt ord, å kan det dock ofta vara svårt nog att eherrska sina intryck, isynnerhet som den ärmast förflutna tiden har inskrifvit i vår istoria så dystra data, att man måste beämpa det förakt och den bitterhet, som jersoner och saker i vår tid varit egnade tt gjuta i bjertat. Det är derföre ej utan ruktan jag griper mig an härmed, men den anken att mitt ord, välvilligt mottaget afl der, kan bringa någon hjelp ät krigets oskyliga offer, har varit tillräcklig att öfver-: inna alla mina betänkligheter. ; Också skola vi, hvilka än våra sympa