Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

ver mitt land och mig sjelf. Mina fiender syntes dock ej ha beslutit sig för att taga mitt lif. En häftig rörelse uppstod ibland dem; de böllo en rådplägnivg, jag lossades ur mira bojor, kastades upp på en häst och fastbands i sadeln. Den gråskäggige bofven som kallat mig hund, spravg upp på en superb, svart arab och så bar det af, inåt den grå, tysta öknen öfver hvilken ett rosepskimmer pu: började lysa. Vi ilade bort, långt bort från de älskade ljuden at det franska jägarhornet. Jag led grufliga qval, ty mi bör veta att för den som är illa sårad, är det ingen lätt sak att vara bårdt fastbunden på en hästrygg. Godt... vi stannade sutligen, då vi kommit till en lund af lager, om växte så tätt, att ett verkligt dunkel var rådande derinne. En klar och frisk källa sorlade ljofligt. Min reskamrat steg af för att dricka. O, buru jag längtade efter en enda dryck vatten! Men att bedja derom, att få ett nej och blifva kallad en hund — hvartill tjenade detta?... Jag höll derföre min tunga i styr, men mina blickar kunde jag ej lika väl beherrska. Då araben kräböjde på marken, och ur sin band sörplade den uppfriskande drycken, såg han på mina ögon och gaf mig en blick tillbaka, som gick mig genom märg och ben. Gud förlåte honom!... Jag har sedermera hört, att om han hatade fransmännen dödligt, så hade han anledniog dertill; men ni kan tro mina ord, att den blicken glömmer jag aldrig. Nåväl, min gråskäggiga vän spratt hastigt till, lutade sig ned och böjde örat till marken för att med spänd uppmärksamhet lyssns... Jag glömde plågor, törst — allt. Han hade förmmmnit ljudet af hästhofvar... de kommo. när faops hopp. Jag bör nämna, att den häst jag red, icke var lika snabb som hans. Han steg upp, ögonen lyste som eldkol, och