Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

tergifvas eller omtalas. Det är på sådana väl, han undandrager den svenska pressen n ursäkt., och denna press kan äfven fallomligen undvara hans bifall. Den berömde tyske nvaturforskaren Carl ogt är en bland de ej alltför många af ina landsmän, som uttalat sig emot en anexion af Elsass och Lothringen. I flera till ndependance insända bref har han med klar ch skarp logik sönderslitit den väfnad af ofismer, hvarmed man på östra sidan om chein vill bemantla denna åtgärd. Iettnytt ref skrifver han nu i samma ämne: För ieke längesedan; skrifver en vän til! nig, diskuterade jag med en hederlig borare frågen om Elsass och Lothringens anektiop. Är det icke rika provinser? sade an till mig såsom sitt sista argument. Detta r i sjelfva verket det egentliga skälet och ituationens ord: krigsbyte!, Jag tror i sjelfva verket att min vän icke ar orätt. Alla de öfriga skäl, som blifvit ramstälda, tjena endast att bemantla denna oflystnad, som kriget ingifver icke endast le styrande och armeerna, utan äfven sjelfva efolkningarna. Eröfringens rätt, såsom mav allar den, är såväl som kontributionsoch eqvisitionsrätten iogentiog annat än en prakisk tillämpning af den beundransvärds maxinen: styrkan upphäfver rätten. (oh uet ärd ned den man vill inviga tis visans tidevart! När Man BLÄ ala möjliga skäl för an2 .s1erna, glömmer man aldrig, för atmiostone ursäkta sig, att uttala den suveräna orimligheten: svåra fiender skulle ha gjort detsamma!, Detta är påtagligt. De skulle ba gjort detsamma och kanske mera. Om Napoleon hade triumferat, är det gätinolikt att man skulle ha fråntagit oss venstra Rheinstranden, och till de reqvisitioner och kontributioner, som trycka den stora massan, skulie hafva kommit personliga utpressningar, enskilda sköflingar af det band af flibustierer, som under kejsardömet stodo i spetsen för ärmån och förvåltniogen. Men är detta något skäl för oss att följa deras exempel? Aro icke tyskarne, sågom de officiella bulletinerna för bvar dag förkunna, det mest civiliserade, mest sedliga, i allting mest framskridna folk i Earopa och franstännen deremot den mest förderfvade, den uslaste och mest ruttna nation man kan tänka sig? Vi äro de mäktigaste och kuona nu öfverallt göra vår vilja gällande, och det är Just derpå man stödjer sig då man hos oss ufpre;jar, att vi äro i stånd att bibebållå de eröfrade provinserna till och med i trots af de andra europeiska oatiouernas vilja, i händelse ett sådant förfaringssätt icke skulle vara i deras smak. Det tillhör således oss att gifva Buropa exemplet af politisk törsalitet och billighet. Det är vår pligt att skaffa detta exempel efterföljd och att föra civilisationen till en ännu högre ståndunkt, än de hafva gjor!, som varit våra företrädare på denna hederspost. Man upprepar ötverallt högljudt (ehuru re dan 1866 års fälttåg visat falskheten häraf), att den preussiska armborganlisationen endast tillåter ett defensivt krig, icke ett offensivt. Nåväl, må man bevisa det genom handling! Kriget är, säger man, en tvekamp mellan tvenne folk. Låt vara, att en sådan tvekamp i vissa fall är nödvändig och att den areopag, som skulle reglera stridigheterna och tvisterna mellan jordens nationer endast är enutopi. Godt och väl, men finns då intet annat medel att betrygga freden? Må det segerrika Tyskland säga: I hafven anfallit oss; vi hafva försvarat oss. I hafven velat intränga i vårt land, och vi hafva brutit eder makt såsom rostadt jern. Derför måsten I förstöra dessa fästningar, som hota oss och till sista skärfven betala alla krigsomkostnaderna. Men vi förklara: gränserna få hädanefter icke rubbas utan betolkningarnas san:tycke, och den son vågar röra vid dem skall få att göra med oss och de öfriga nationer som dela detta åskådningssätt. Skulle icke den varaktiga freden, denna fred som alla önska, på detta sätt blitva mycket bättre betryggad än genom en annoexion? De farhågor, som de små staterna hysa för sin tillvaro och sin sjelfständighet, farhågor, som alla deklamationer i verlden icke skulle kunna fullständigt förjaga, skulle då försviona. En för de civiliserade folken gemensam rätt skulle vara grundlagd i Europa, och freden skulle under många år fullkomna sitt välgörande verk. Den bekante franske skriftställaren och diplomaten Lagneronniere har förliden måoad från Arcachon i ett bref till en f. d. embestsbroder uttalat .sig om den nuvarande ställningen. Detta bref, som jamte ett seoare meddelas af Indgpendance, går ut på att bavisa att om icke kriget slutar med preus sarnes aflägsnande, antingen pu fransmännen fega förmåga att förjaga dem, eller att tyskarne äro nog kloka att efter en hederlig fred draga sig tillbaka, skall det medföra hela Earopas upplösning. Författaren tilllägger: I stället för det uader århundraden skapade Europa, som är ett natarens och historiens verk, och i hvilket eröfringen blifvit begränsad af racernas rättigheter och folkens frihet, skola två stora diktaturer upp: stå, den ena stödjande sig på Asien, framryckande vid Donau och beherrskande Medelhafvet, och den andra utgående från Niesas omer ODAAT RSA RETNSAKTAEETOESOTA SAOL RANA Aa Ill I AL As SIF ÄÅÄRna Hanrdo