Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

FEAR BRA rr alla är lifvet dock en underbar och herrlig skatt! Jag vet att det måste så vara, ty naturens harmoni är förlorad och vi ega endast fragmenter numera af den fullkomliga och gudomliga samklang som en gång varit. Menniskans synd är det, som har bringat disharmonien i verlden. Trastens klara toner, väktergalens sång, Järkans glada drillar äro endast försök att återvinna den sköna, ursprunogliga harmonien. Men hon är försvunnen och låter inte locka sig tillbaka, trots alla deras ömma toner. Ack!trots allt, menniskornas bemödande att bli goda, trots helgon och martyrer, ädla sinnen och ör ma hjertar, kastar Adams syndafall ännu alltjent en skugga öfver verlden och det måste finnas krig och lidande och död, tills Guds mäktiga ljus har besegrat och uppsväljt mörkret.. Silvia såg med en viss undran -på madame de. VEpine, som satt tillbakalutad mot en trädstam, med händerna sammanknäppta och blicken riktad ut i rymden. Hvad hon sade yttrade hon entonigt och sakta, mera lik en menniska som tänker högt än en som tilltalar en annan och väntar ett svar. Silvia kände att hon ej hade något svar att gifva. Hon trifdes ej i de regioner, dit litvets bitterhet så ofta hade skickat madame de I Epine för att viona en tillflykt. Verlden var i Si!vias ögon både skön och ung; hon såg den prydd i morgonstundens fägring, utan fläck eller. skuggor. Är. din bror också road af jagt? frågade hon efter en kort tystoad. Ja, äfven han är det. Kommer han snart hit? Som jag boppas, mycket snart. Jag hopäfven att du skall tycka välom bonom.e Kanske skall ban inte tycka om mig, svarade Silvia allvarsamt. (Forts.)