Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

— Räddning ur sjönöd. Följande vackra räddniogsarbete omtalas i bref till D. A. at den 29 sistlidne Oktober från Umeå angaende den förr omnämnda finska sionerten Raonas skeppsbrott utanför Nordmau!ingsfjärden, under en ytterst våldsam storm: Fartyget, hvilket fördes af kapten J Rantalg och var från Stockholm destineradt till hemorten Brahestad med last af styckegods, hade den 19 i ofvanvämnde månad, enär det var i närheten af Norrskärs fyr på finska sidan, men ej fått sigte af densamma, under natten Jagt bi för att under små segel afvakta klart väder och att ej komma för nära grundet Sydostbrottet. Ej länge hade fartyget sålunda uppehållit sig, förrän utkiken kl. mellan 10 och 11 på natten varskodde brott och bränningar för-ut, då rodret lades genast i 18. Men den våldsamma och höga sjön förhindrade en hastig vändning (vinden var 0S0.), och eburu seglen brassades back, kastades fartyget ned emot grundet (Lillbådan), der det kantrade åt ena sidan mot sjön, hvilken alltjemt bröt öfver fart yget och derifrån bortryckte det ena efter det andra, och äfven en del af ruffen, uti hvilken besättpingen, kaptenen och en fruntimmers-passsgerare för t:llfället sökte skydd. Ån mera lade Bi fartyget på sidan och vattnet inträngde uti folkets rum, der matrosen Johan Kallio, uttröttad af ansträngning, våt och genomfrusen, fann sin död. Hang lik spolades sedermera ut i hafvet:af den väldsamma sjön. Styrman Carl Östberg, såsom skicklig simmare trodde sig kuona nå lind, kastade sig i hafvet, men blef uti de öfrigas åsyn ett offer för vågorna. För den öfriga besättningen, bestående af kaptenen och 4 man samt ofvannämnda fruntimmer, fanns icke pågot hopp, och dessa stackars menniskor väntade hvarje ögonblick att blifva förgångpa. Hunger, köld och en låpgvarig förtviflan hade medtagit allas krafter, men då allt hopp syntes ute, anlände från Jernäs lotsplåts dagen derpå kl. mellan 2 och 3 e. m. en lotsbåt, bemannad med kronolotsarne J. U. Tjernström, J. Strömmer, A. Tjernström, J, A. Lydig och fiskaren J. Brännlund. Dessa gjorde flera försök att nalkas vraket i och för besättningens frälsning, men brottsjöarna förhindrade deras bemödanden, och tycktes deras stora ansträngvingar länge vara förgäfves och besättningeovs undergång gifven. Ehuru de modiga och beslutsamma lotsarnes 4rafter voro mycket medtagna och hvarje försök var förenadt med verklig fara för eget jif, kunde de ej se sina medmenniskors undergång, utan fortforo att ännu en gång göra ytterligare ansträngning för besättningens räddande, och lyckades slutligen äfven uti sitt menniskovänliga bemödande, så att den återstående besättningen. och fruntimret blefvo af dem bergade — ehuru förfrusna, utsvultna och uti det ömkligaste tillstånd samt nära balfdöda. De togo hand om de stackars skeppsbrutne och omhuldade dem i sina hem med den vård och omsorg, som deras bedröfliga ställning fordrade, så att de nu kunna med ångbåt från Umeå färdas till sin hemort, Brahestad. Fartyget är söndersplittradt och nästan hela lasten har gått förlorad. — civilingeniören K. Y. Zacco jernoch metallgjuteri smedsgesällen J. G. Backholm klensmedsyrket; arbetskarlen C. G. Andersson snickeriyrket; guldarbetaren J. A. Ponsbach (utan biträde) yrket; geråndlaren och fabriksidkaren A. G. Brinck abrik för rectifiering af mineraloljor (under firma G. Sommelius komp.) och bryggmästaren C. G. Neschke bryggerirörelse. — Afliden veteram. I Smålandsposten berättas: — F. ägarekorporalen vid Kinnevalds