Aftonbladet – 4 november 1870, sida 2

——— —— — r —i —jt((-Å-Å — — — Hvarför inte? Emedan jag ej kan lida någon slags jagt. Den har alltför mycken likhet med krig — krig, som jag afskyr och fasar för. Derför att din far är militär, sade Silvia, Annars måste du medgifva att i krig ligger vågonting stort — ja, verkligt herrligt!. tilllade hon med en blixt i sina mörka ögon. Madame de VEpine suckade. Då jag betraktar denna sköna verld, sade bon och såg sig omkring; en verld, der ändock intet är hälften så skönt som de Jefvande varelserna, och jag tänker på krig, så känner jag mig djupt bedröfvad. Mödrar vaka och bedja vid sitt barns vagga; män använda en hel lifstid, för att lära sig rätt undervisa de unga; gossen geromgår farliga sjukdomar och uppnår, segrende öfser ungdomens lockelser, en ädel mannaålde och då — ett enda sabelbugg, ett lossadt skott är allt hvad som behöfs för att inom ett ögonblick tillintetgöra allt hvad som under åratal är verkadt och lidit, för att bilda en man. Vore det under fredstid, skulle hans våldsamma och onaturliga dödssätt vara en förtärlig händelse. Hela sambärlet står då upp emot mördaren och man kan säga att en hel nation ropar på hans blod. Men i krig blir allt detta förbytt. Då förgöres menniskorna, ej i bemligbet och på ensliga rum; ej en och en omsender, men i solens ljus, på platser, särskildt valda för ändamålet och i tusen — ja, tiotusental. Det sorgligaste af allt, är att män, såsom min älskade far, goda, humana, känsliga, kunna välja ett sådant mördande till sitt yrke och älska det. Och då tillfälle saknas härtill, är det deras fröjd att åtminstone, få döda oskyldiga djur, af hvilka för många döden kom mer först efter sedan de lidit all en långvarig flykts förskräckelse och ångest. Och hos