Aftonbladet – 2 november 1870, sida 2

full i elden och så länge räckte hennes tystnad, att då hon åter såg upp, satt mrs Groom och småsof. Silvia steg sakta upp, gick bort, till fönstret och drog undan gardinen. Öfver gård och park hvilade ett klart och kallt månsken. Mrs Grooms rum var beläget öfver mr Merediths och hon kunde : ganska tydligt se alln, hvarifrån skottet hade lossats. Hon såg länge bortåt vägen, hvilken lyste som silfver; de mörka stammarna med sina giesnade kronor, skimrande af det bländande, hvita månljuset, — allt såg så spöklikt, kallt ut. Hennes tänkar återvände till Sorrento; hon såg don Sabino läsa Horatius och principessan sticka. Hon påminde sig deras förutsägelser rörande arorna af att resa och hon började tro att le icke haft så orätt: Visserligen hade hon haft sina motgångar: sjösjuka, en jernvägsolycka, en förolämpning af lady John, och iu skulle hon lefva i ett hus, der ett mordörsök nyligen hade egt rum. Hade hon ej oegätt en oförsigtighet, då hon, trots sina vänners afrådande, fhade beslutit sig för en ärd till detta främmande land? Just då hon kommit till denna punkt i ioa reflektioner, äterkallade henne ljudet af ragnsbjul och klingande bjellror trån don Sa vinos grönskande, solbelysta trädgård till len kalla höstqvälln i ett gammalt grätt slott. Mrs Groom, hon är här!s ropade Silvia ladt; ou kommer hon! Och medan mrs Groom spratt upp ur sömen, ilade Silvia, glömsk af allt ancat än in längtan att återse barndomsvännen, lätt om en fågel nedför trappan och var vid poren just som resvagnen stannade,