Aftonbladet – 1 november 1870, sida 3

r ring af denna linie framgår deraf, att jag med be 1 väpnadt öga kunde iakttaga flera artillerikolonner hvilka förde svåra pjeser till de redan mestadels I I färdiga skansarne. Dessutom kunde man tydligen -I8e ett tältläger vid Montrouge, så att dessa fästen hvilka oafgjordt voro för sitt läges skull de sva gaste,blifvit såväl genom jordarbeten som genom II större besättning förstärkta. Vikunde med säkerI het störa dessa jordarbeten, om vårt belägringsJartilleri redan vore här; men med de små pjeser, I hvilka hittills anländt, kan litet uträttas, och då Idessutom skansarne för desamma ännu icke äro färdiga, så skola från i dag räknadt åtminstone ännu 14 dagar gå förbi, innan artilleristriden kan börja. Af det gröfre belägringsartilleriet finnes Ihär i denna stund ännu icke en enda pjes. Vi kunna fördenskull icke förundra oss öfver, att våra Jofficerares otålighet växer med hvarje dag. Det är icke blott ohyggligt tråkigt att såsom belägrande ligga i flera veckor framför en fästning och vara dömd till defensiven; det är äfven för trupperna i högsta grad utmattande att oupphörligen nödgas vara på sin vakt, beständigt oroas af granater och förpostsmattrande och ligga trångt hoppackade i allarmqvarteren. Det goda lynnet går förloradt, då man är i saknad af alla lifvets beqvämligheter och icke alltid är så väl förplägad. Dertill kommer, att kantonnementerna ganska ofta bytas om, så att soldaterna, sedan de inrättat sig någorlunda trefligt, åter måste lemna qvarteret. Hela trakten är öde och utdöd såsom en begrafningsplats och kan således icke lemna någon den ringaste hjelp eller handräckning, utan soldaterna måste göra allting sjelfve. Derföre kan man icke förundra sig öfver att soldaterna brinna af otålighet att göra slut på belägringen genom en djerf stormning. Tusen gånger bättre, säga de, vore det att på en gång göra slut på saken, om det än kostade många menniskolif, än att dagligen på förposttjenstgöring och genom fiendens utfall törlora manskap, hvars antal rent ut sagdt icke längre är obetydligt. Dessutom glesna våra leder dagligen genom feber och tyfus. Men Moltke vet nog hvad han gör, tröstar man sig; han har nog sina skäl till detta dröjsmål. Sedan en månad ligga vi framför Paris; längre än tre månader skola invånarne öfverhufvud icke kunna uthålla belägringen; födoämnen skola slutligen felas dem, och de skola tvingas af hunger att kapitulera; redan ou lär man, enligt hvad med säkerhe påstås, äta hästkött i Paris; dock kan detta bero derpå, att man har haft svårt att framföda hästarne. Så skola vi då ännu under två månader få nöjet att studera Paris omgifningar. Å andra sidan påstår man likväl, att Moltke tvekar att låta framföra det svåra belägringsartilleriet till Paris, emedan våra förbindelselinier med hemorten på sista tiden börjat oroas. Det var från Orltans liksom från Vogeserna, som de första anfallen mot Strasbourg— Paris jernvägen företogos. Sedandess har visserligen vägen frigjorts genom badensarnes operationer från Strasbourg mot Rambervilliörs och Epinal samt 1:a baierska armåkårens och divisionernas von Stolberg och prins Albrecht under general v. d. Tann framryckande mot Loire-linien; men likväl är det ej längre än åtta dagar, som dessa livier varit fullkomligt säkra. Nu först blir det möjligt att utan fara befordra artilleriet, och befallning lär också vara utgifven att hitföra detsamma pr jernväg. Men i hvarje händelse måste dock alltid November månad ingå, innan det kan blifva tal om en regelbunden beskjutning.. Verduns belägring. Till Schlesische Zeitung skrifves om denna belägring: Den 14 Okt. kl. 7 på morgonen öppnade åter alla batterier sin eld. Oafbrutet fortfor bombarderingen ända till efter mörkrets inbrott, derefter lossades hvar femte minut ett skott hela natten i ända för att bindra fienden att arbeta och släcka eldsvådorna. Under hela natten var artilleriet sysselsatt att afbjelpa skadorna i batterierna, och kl. 6,35 på morgonen den 15 började bombarderingen åter med förnyad häftighet. Fienden hade tillen del uppställt ny armering, och marken darrade af de hastigt på hvarandra följande skotten. Det låg väl dimma öfver staden och trakten deromkring; men det var en ljus morgon, alldeles lugnt väder, och hvarje särskild granats egendomliga hväsande och hvinande Jjud kunde tydligt höras. Väl i en hel timmes tid lossades 20—25 skott i minuten; men ju kraftigare våra kanoner talade, desto käckare svarade stad och citadell. KI. 11 blef enligt befallning vår eld inställd, för att ändtligen unna någon hvila åt vårt tappra artilleri, som i två dagar och tre nätter arbetat och skjutit. Förlusterna i dag äro mig ännu icke bekanta; hittills kävner man följande förluster genom bombarderingen: döde: 3 officerare och 4 man, sårade: 3 officerare samt några och 50 man, svåra förluster, om man betänker, att af de 15 officerarne vid artilleriet två äro döda, en svårt och två lindrigt sårade. . Kommendanten, generalen baron Guerin de Woldesbach, har skriftligen förklarat oss, att han aldrig skall gifva sig; han skall icke begagna sig deraf, att enligt franskt krigsbruk en kommendant kan med ära kapitulera, sedan bregch blifvit skjuten, utan tvärtom skall han vänta oss i breschen för att strida man mot man, öga mot Öga. I ofvannämnda skrifvelse från kommendanten yttras bland snpnat: General! Jag vill i detta bref för er uttrycka len känsla, som ert sätt att angripa Verdun ingifver mig. Jag har hittills trott, att kriget melan Preussen och Frankrike vore en duell mellan le båda armåerna, och jag var långt ifrån atttro, utt oskadliga invånarne, gvinnor och barn, skulle 12 sina egodelar och sitt lif på ett så orättvist sätt inblandade i striden. Om ni antager, general, utt detta handlingssätt i någon mån kan bidraga att påskynda platsens öfverlemnande, så misstager vi er högeligen, ty denna dag har, derom kan ni vara förvissad, endast bidragit att föröka den sjeifippoffring, som deras ställning och deras fosterandskänsla kräfva. Hvarken bomboch kulregwet eller de försakelser, för hvilka nationalgardet ich armöen kunna bli utsatta, skola förhindra dem tt uppfylla sin pligt till sista ögonblicket. Deras törsta önskan skulle vara att få mäta sig med de ;reussiska trupperna man mot man. Tillåt mig äga er, general, att det är på breschen vi vänta r, och att vi hoppas, att ni en dag skall krypa ram från edra berg, som skydda er mot våra kott. Brefvet förevisades mairen, hr Benoit, inan det afsändes, och han svarade derpå ljande: Min general! Jag har den äran att återsända et bref, som ni bevisat mig den utomordentliga edern att meddela mig. Jag anser det för min pligt tt för eder uttala hela befolkningens tacksägelie ör det ädla och upphöjda språk, hvarmed ni återifvit de patriotiska känslor, af hvilka hon lifvas. fottag 0. 8. V.s Det lilla kriget. Samma korrespondent till Schlesische Zeitng, af hvars skildringar af gnuerillakriget i vambauillettraktien vi I går gåfvo ett utdrag, krifver från Rambouillet den 16 Oktober öljande: Kriget antager alltmer och mer arakteren af ett folkkrig. Söder och vester m Paris finnas öfverallt mobilgarden och anes-tireurs som underhålla guerillakriget ot våra trapper. Ett sådant krig är icke llenast ganska tröttande för våra trupper, om hvarken dag eller natt få någon ro för 2 JM rr rr NN ee ere SE Ru hh RO EE rö