Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

en nyttiga institution, hvilken de omhänderafva och på hvars förvaltande de nedlägga mycken möda och tid, så antyder emeltid meningsskiljaktigheten i fråga om ränteatsen, att någon olikhet måtte förefinnas om parbankens syftemål. Detta är att befrämja parsamhet och deraf härflytande välstånd. öreställningar och uppmaningar, huru välaliga om helst, äro i allmänhet icke tillräckga att framkalla sparsamhet. Bättre verka a förmåner som erbjudas, och de som sparankerna kunna erbjuda äro säkerhet om hög fkastning å samt lätt återbetalning af de nedel som blifva insatta. Ju högre ränta om kan lemnas, desto angelägnare blir hvar : ch en att insätta sina små besparingar, och den omständigheten att vid årets slut ränan lägges till kapitalet och insättarne sålunda rhålla ränta på ränta utgör en kraftig porre till fortgående insättningar. Bankinrättningar och bankirer åsyfta med in affärsverksamhet vinst, och deras mål ir följaktligen, att för hos dem insatta penningl. capital erlägga så låg ränta som möjligt, på let att vinsten af rörelsen må blifva så stor om möjligt; men sparbankernas syftemål är leremot icke att göra vinst utan att göra sodt genom att fungera såsom förvaltare af le små kapitalerna af — om man så får säga sskillingskapitalerna. Det kan visserligen sägas att om på ett kapital af några rikslater 5 eller 4!2 procent ränta erhålles, så är skilnaden obetydlig; men det kan ej bestridas af någon som eger beröring med insättarne af de små kapitalerna, att de blitva mera lifvade till sparsambet — d. v. 8. till att göra insättningar när de veta att 5 i stället för en lägre ränta kommer dem tillgodo — och detta bekräftas äfven af erfarenheten. Stockholms stads sparbank hade: 1863 — 23.603 delegare med insatta — 3,919,220 rdr, men 1869 — 36,790 delegare med insatta — 6,640,922 rdr — och man skall väl icke kunna bestrida att till denna högst betydande tillväxt i både insättarnes antal och i det insatta kapitalet — omedelbart efter en ganska svår konjunktur — i icke ringa mån bidragit att insättniogsräntan ökats till 5 procent. Sistnämnda år hade 24,674 delegare insatta under 100 rdr, 11,761 dito emellan 100 och 2000 rdr och 355 dito emellan 2000 och 5000 rdr. En annan vigtig omständighet är, huru hög utlåningsränta sparbanken bör betinga sig. För närvarande äro af sparbankens medel utlånade: 4,200 000 rdr mot 6 ränta, 560,000 mot 5, 4 d:o, 2,020,000 mot 5!a 4 d:0o, 547,000 mot 5 och derunder till 44. Såsom allmän regel torde få gälla att utlåniogsräntan icke bör hållas högre än som kan förenas med omsorgen att förskaffa sparbanken säkerhetshandlingar af mest betryggaude slag; men då insättarne äro sparbankens delegare böra de äfven tillgodonjuta den behållning som på den allenast för deras skull bedrifna rörelsen uppkommer, och när det visar sig att sparbankens rörelse skötes med den omsorg att en årlig behållning uppkommer, så är destomindre riktigt om delegarnes insättoingsränta skulle nedsättas. Vid 1869 års slut utgjorde sparbankens enskilda fond som till:ommit genom gåfvomedel samt successiva räntebesparingar och tillfallna medel 507,798 rdr 39 öre. Om det än må anses såsom en fördel att en sparbank har en enskild fond att tillgå vid inträffande förluster eller ogynnsamma förhållanden, så torde dock en sådan fond icke böra alltför högt uppdri:vas, och minst torde kunna gillas om den enskilda fonden förökas derigenom att räntan för delegarne, utan annan anledning, nedsättes. ÅL ofvanstående utredning lärer jemväl följa, att de grunder, efter hvilka upplåningsrörelsen hos bankirer och bankinrättningar bestämmas, icke böra lända till efterrättelse vid bestämmande af den ränta, sparbanker skola lemna sina delegare. Ingen annan sparbank, såvidt vi känna, lemnar lägre insättningsränta än 5 4, men flera 5!2 och åtskilliga 534 4, hvilket dock torde vara betänkligt, såvida icke dessa sparbanker vidkännas en obetydlig förvaltningskostnad och lyckas placera sina kapitaler mot goda säkerheter och 6 4 ränta. TREENAEESSSOSSS