Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

till venster låg den vildmark, bortom hvilken lady Johns egendom vidtog; men på den plats der Silvia vandrade hade menniskohanden stäfjat naturens kraft; här voro häckarne klippta och putsade, träden väl vårdade, Och på parterren, liggande i skydd af det gamla slottet, åt hvilket sekler hade gifvit en varm, grågul kolorit, lyste höstblommor i sina granna färger. Det var skönt att under den stilla höstmorgonen promenera af och an på terrassen och blicka ned öfver trädgården. Silvia tänkte på terrassen vid palazzo Nardi och Tibern, som ruliade sina böljor fram, mellan klassiska stränder; hon tänkte på det ljufva itaienska språket, som hon ej mera fick höra, nen henves tankar, om äfven fulla af sakad, kände likväl ej någoa sorg. Då hon röttnat vid terrassen gick hon åter in för stt uppsöka mrs Groom, hvilken likväl ej stod att finna. Silvia gick från rum till rum ch kom derunder till några, dem hon icke örut sett. Slutligen befann hon sig i ett sammaldags gemak i öfversta våningen. Morgonsolen sken gladt in genom det öppna önstret och fyllde rummet med värme och jus. Silvia sjönk ned i första ländstol och ittade sig nyfiket omkring. På en bred narmorkonsol stod en antik klocka, säkerliren af högt värde innan tiden skadat henne. fra delen var lik en kyrkorgel; blomstercransar af sevreporslin sliograde sig derom, nen mången rosenknopp, månget blad voro rutna, Vid foten 2f orgeln var en berså, ler herdar och herdinnor, allt af porslin, sommo fram i fantastiska, dansande ställingar. Så korta kjortlar, fladdrande band ch små fötter hade Silvia aldrig förr skålat. Ena herde hade törlorat sitt bufvad och ans meddanserskas sträckta ben visade att jennes högra fot var borta, men dylika Där