Aftonbladet – 1 november 1870, sida 2

kökets barhufvade herrskarinna, ömsom sy8selsatt att koka, ömsom att sticka strumpor Bland dylika scener hade Silvias första ungdom flytt, med föga annat sällskap än hennes egna, glada tankar, och dessa minnen var det som åter trängde in på henne, der hon än vid den lugna sjön i det främmande lanet. Slutligen erinrade hon sig att tiden framskred och att mrs Groom torde förundra sig öfver hennes frånvaro. Hon steg upp och gick tillbaka till slottet. Hushållerskan stod på terrassen och skuggade sina ögon med anden för morgonsolen för att speja efter henne. Trodde ni kanske att en röfvare hade släpat mig med sig upp till bergstrakten? frågade Silvia skämtsamt. Här fions ingen bergstrakt, svarade mrs Groom kärft. Ah, der är låset!s utbrast Silvia med liflighet och gick fram till porten. Jag såg det i handen på den der mannen vid värdshuset — han med det röda håret.v Ja, det vete Gad, att nog är det rödt nog, mumlade mrs Groom. Jag tror han har det Ha för värmens skull, som en pelsmössa. Hvad hon förstår om lås det skulle jag just vilja veta.s Utan att fästa särdeles vigt vid anmärkningen, tog Silvia låset i nådigt skärskådande och förklarade det vara mycket bra. Då hon i detsamma observerade frukostbordet dakadt i matsalen gick hon ditin. Genom salens öppna fönster såg hon den solbelysta terrassen och bortom denna trädgården med blommor och träd samt den blå himmelen. Allt var mycket behagligt; ja, så behagligt, att Silvia straxt efter frukosten åter skyndade ut. Denna gång gick hon dock ej långt, utan höll g i närheten af boningshuset, Långt bort