Aftonbladet – 29 oktober 1870, sida 2

Frankrike, säger förf., har varit vår lärovästare i form och stil, men vi sprängde selan den inlärda teknikens bojor. Det der alet om de förskräckliga bojorna är en inlärd litterärhistorisk trossats, som vi nog innu länge skola få höra, ehuru kritiken äpge sedan börjat betydligt reducera dess ;raft och verkan. Men låt vara, att Sveriges itteratur blott lärde form och stil i dessa bojor, så är det i alla fall mer än man kan äga om den tyska litterära inflytelse, som osforismen representerade i detta århundrales början. Att denna ej förhjelpte oss till ågon önskvärd form och stil, det vet Gud ch hela verlden, och hvad de ideer angår, som på samma gång ville bana sig väg hit rån den tyska ny-romantikens osunda träsk, å skola vi om dem ej säga något ondt — lerför att de dess bättre hos oss slogo ringa ler ingen rot. Hr F. försäkrar, att vi ej från Frankrike oehöft hemta några tamhällsprinciper eller politiska institutioner,, men han söker ej visa, att vi från Tyskland gjort något dylikt ån. När så är, så stå vi ju i det hänseendet uti lika liten förbindelse till det ena som andra landet, och då blir allt ordande om våra rioga sympatier för den franska centralisationen och imperialismen temligen meniogslöst: det hör ej till ämnet, eftersom förf. ej kan, i motsats mot de romaniska samhällsprinciper., com vi ej tycka om och ej behöft tillgripa, ställa upp några tyska samhällsprinciper, som vi omfattat med våra sympatier och gjort oss till godo. I ett räsonnemang, som har till uppgift att ådagalägga styrkan af våra förbindelser med Tyskland och svagheten af föreningsbanden med Frankrike, är också följande fråga fullkomligt meningslös: Om man går till det bästa och ädlaste vi ega af nationella lifsyttringar, skall någon kunna säga, att de bära romantiskt skaplynne?, I detta sammanhang, sade vi, är frågan meningslös, såvida förf. ej dristar, på samma gång han besvarar denna fråga med nej, uttala ett ja på en annan fråga, så lydande: Månne ej de bästa och ädlaste af våra nationella lifsyttringar bära tyskt skaplynne?. Men den frågan har förf. ej uppstält, än mindre bejakat, och vi förmoda att han ej heller är hågad att göra det; derför hör ej heller den förra frågan hit, såvida eljest förfsttarens räsopnemang får underkastas anspråken på en logisk tankeföljd. Hvad slutligen angår de obligata fraserna om det ytliga, det flärdfalla och det osedliga Frankrike, om franskt lättsinne och charlataneri,, så äro de i sanning lätt fanna — ho3 de tyske lärofäder, der förf. söker det sedliga allvarets och det nyktra sinnets. gripande uppenbarelser. Det skuile ej ha skadat förf:s uppsats, om han hållit sig för god att i detta fall eftersäga den tyska chauvinismens skrymtaktiga utgiutelser. Vi ha nu sett, på hvad sätt hr F. ucprätthåller sin sats, att natur och historian anvisat oss att egna tyskarne våra sympatier i striden mot Frankrike. Han går derefter att undersöka, huruvida tillfälliga politiska förhållanden bort rubba denna ställning. Icke heller i några sådana förhållanden finner han giltiga skäl till svenskarnes sympatier för Frankrike. Hvarför vi ej heller i denna del kunna godkänna hans räsonnemang, skola vi förklara i en följande artikel. PRESS UASROANSRA