Aftonbladet – 28 oktober 1870, sida 2

denna glädje — ej mycket värd i sig sjeif — fick hon icke. Ingen hade sett henne gå bort; ingen såg henne kamma åter. SKansken, tänkte Silvia, skall svaret på mitt telegram vara här innan middagen, eller får jag det i afton i salongen. Det skulle vara roligt att i närvaro af alla mylatys vänner tacka henne för all gästfrihet och ke henne öfverväldigas af blygsel; att derpå lerna salongen, taga vägen genom trädgården, öppna gänrgporten och så få begifva mig till siottet. Hennes mörka ögon blixtrade vid föreställningen härom, men deras glans, hvilken verkigen under dagens lopp höll mr Lovell mer in vanligt vaken, bevisade sig vara förtidig. Intet svar på telegrammet kom innan midlagen och ej heller under aftonens lopp, som kunde gitva tilltälle till den lilla scene, piter hvilken hön längtade. Hvar gång portklockan ljöd, hvar gång någon hördes gå i förstugan och dörren öppoades, klappade Silvias hjerta hastigare cch hvar gång hoppades hon att ett sammanvikt Pp er skulle lemnas henne, Men det kom ej. Professor Smith och lady John hade en häftig strid rörande hans stora canon; mr Enfield disputerade med dem båda, nrs Barton besvärade mr Lovell, som tålde let och såg på Silvia cch mrs Green satt eh småsof i en ländstol, medan Silvia, speande en roll, — hon som de öfriga, — konverserade med miss Gray. Fn gång fann henne den unga damen vara en föga uppmärksam åhörarinna. Samtalet hade öfvervått från den stora kanonen till familjen Raymond och följande dags resa. Allt var snordnadt derför. Jean Varot hade lofvat sin bästå vagn och de båda grå hästarna, vädret lotvade bli vackert och mrs Green skullg väckas i god tid