Aftonbladet – 26 oktober 1870, sida 3

Tidningsöfversigt. Göteborgs H:ndslsoch Sjöfsrtstidairg loffar i sitt senaste nummer att hedra oss med ett nytt sändebref, så snart ett dylikt hinner sammanskrifvas. Vi kunna endast be vår kollega bespara sig allt besvär att sända 08s detsamma. Hvad han har att säga eger han tillfälle. att meddela i sitt blad, och vi skola derå liksom å Handelstidniogens öfriga uppsatser fästa det afseende vi anse dem förtjena. Om vi för en gång införde ett dylikt bref, oaktadt denna beredvillighet till följd af brefvets ohöfviska beskaffenhet i sjelfva verket var en orimlighet, så ämna vi dock icke fortfarande hålla våra spelter öppna för en annan redaktions polemiska uppsatser, ntan komma vi att sysselsätta oss med Handelstidniogens utgjuotelser i dessa ämnen jemnt och rätt så mycket som vi anse lämpligt, d. v. s. med ftästadt afseende på den verkliga vigt de kunna ega i andras ögon än Handelstidningens egna och på vår publiks tålamod. Att vi — såsom H. T. kuriöst nog anmärker — aftryckt det förra sändebrefvet efter Handelstidningen, icke efter ett oss särskildt tillskickadt manuskript, kommer sig helt enkelt deraf att den förra kom oså tillhanda fjorton timmar förr än det senåre. Då ordalydelsen var densamma, synes det för ett menniskoförstånd af det vanliga slaget kunna komma på ett ut, på hvilketdera sättet det blifvit reproduceradt. Handelstidningen anmärker: Aftonbladet bar ej godkänt vår förklariöog öfver våra egna, verkliga åsigter, utan söker visa, att vi tänka annorluvda, än vi sjelfva veta af. Härpå svara vi, att vi icke ha så noga reda på, i hvilken sinnesstämning Handelstidniogens ärade hr redaktör för ögonblicket befinner sig och att det icke intresserar oss öfvermåttan att erfara det, utan att vi fäst vår oppmärksamhet vid det som i Handelstidningea sett dagen sedan midten af sistlidne Juli månad och på den bufvadsakliga riktning, hvari tidvingen sökt bearbeta sin publik, ehuru, efter hvad det af många tecken vill synas, med riuga framgång. Man kan utan tvifvel i Handelstidningens spalter bär och der uppleta några fraser, som innehålla reservationer mot att oladet skulle gilla den År politiken eller som utgöra uttryck af ett för tillfället påkomret medlidande för de under en rättvis straffdomp lidande franstännen; men vi äro fullt och fast öfvertygade ätt iogen i någon mån opartisk person, som läst Handelstidningen uader denna tid, ekall kunna jäfva, att ensemblen af hvad i Handelstidningen förekommit rörande ifrågavarande ämne, i artiklar, referater och korrespondenser, har just den karakter som vi skildrat. Vill Handelstidningen nu icke kännas vid denna ståndgunkt — så mycket bättre! Sådant skulle då vitna om ett framåtskridande till något bättre. Emellertid våga viicke alltför mycket hoppas derpå; ty vi ana nästan, att löfprisandet af hvad H. T. benäniner grefve Bismärcks lika djerfva som stora politik. kommer att få ny fart, sedan vår outtröttlige kollega tycker sig ha funnit — hvad han länge tåfängt suckat efter — en verklig allierad. Det vore bra obilligt att förtänka H. T., sonrså länge ensam nödgats bära dagens tunga och hetta, att hon känner sig innerligt tillfreds med den oväntade hjelpen. Det var att förutse, att H. TFT. skulle skynda att taga fasta på hr H. Forsells uppsats i senaste häftet af Svensk Tidskrift, till hvilken uppsats förtjenster äfven hör den att vara temligen decideradt antiskandinavisk. Nämnde uppsats går också i flere fall på samma politiska melodi, som Handelstidningens lofsånger öfver tyskheten och gör sig skyldig till samma förblandning af olika saker. Förf. begår t. ex. också det egendomliga misstaget, att tro sig komma med någonting splitter nytt eller hittills förbisedt, då han framställer doktrinen om Sveriges andliga frändskap med den germaniska stammen, om likheten i kultur, våra gemensamma historiska minnen, önsävärdheten deraf att ett vänskapligt förhållande måtte få råda meilan oss och Tyzkland o.s.v. Hvem: har väl bestridt något af allt detta? Hvem bland de många i vårt land, som uttalat ett ogillande af Preussens politik, har väl förnekat värdet af den äkta tyska kulturen eller velat rädas för de insatser i hela Europas andliga lif, som kommit från Luthers och Goethes folk?, Att ej ha gjort tillbörlig skilnad emellan tyskt och preussiskt är den pe