Aftonbladet – 26 oktober 1870, sida 2

vis kasta svärdet i vågskålen och ropa hår; nande Ve victis, Vi fordra blott att väår. diplomati, stödd af det tyska folkets enhälliga bistånd, på folkrättslig väg löser det fölkrättsligt ingångna fördraget om Luxemburgs neutralitet, till gagn för Tyskland och Luxembirg och utan skada för något annat land. ! Tillfället är gynnsamt. Det gäller att begagna det. Hvem vet, om det någonsin återommer. När en så moderat tidning som Kölnische Zeitung yttrar sig så oförblommeradt, kan man lätt fatta hvilken tongn skall v,ra i de oftficiösa tidniogarne af alla färger. Åfven N. Freie Presse, som, ehuru en österrikisk tidning, likväl i dessa dagar är så god preussare som någon i fråga om annexivner af andraj. folk med eller mot åeras vilja, förordar ifrigt dennå kombination. Tidningen fianer skäl i mängd som tala derför. Främst deribland ser man åter figurera det kärnargument, hvar. med Tyskland älskar att bemantla sina erij öfriogar: Luxemburg eller Lutzelburg, som det med rätta heter, är ett gammalt tyskt riksland, som en gång ttgjörde en del afdet remörskstyska riket, och som senare än nå-l: gon annan del afsördrades derifrån. Skadan kan dock visserligen nu endast till en del godtgöras. Den större hälften af det gamla storhertigdömet har sedan 1830 blifvit beliskt och derigenom sannolikt för alltid gått förlorad: ty, Säger tidningen, vid Belgiens integritet skall Tyskland ej röra; det vore oklokt och skulle endast väcka makternas misstroende. Men det lilla nederländska Luxemburg med sina 200 000 invånare skall och måste åtortagas. Landet är ännuidag så tyskt som någonsin. Invånarne tala en munart, som har mycken likhet med folkets i nedre Moseldalen. Försöken af ett litet, men från Frankrike med alla medel understödt parti att förvälska det lilla landet, ha bittills förblifvit fruktlösa. Afven tänkesättet hos största delen är tyskt. Medan Tyskland i Elsass skall upptaga motspänstiga medborgare i sitt sköte ochi Lothringen i de fransktalande invånarne entast erhålla fö rädiska flendef, skälle Luxemburg med största glädja åter inträda i sin gamla ställning som tyskt riks!and, och här skulle man med trygghet kanna låta det komma till en allmän folkomröstning. Stämningen i Luxemburg motsvarar dess hi-tvria ch natiönalitet. enna för Tyskland gypnsamma stämningi storhertigdömet synes dock ej vara så enbällig som tidningen förmodar. Det vill sig nemligen ej bättre än att luxemburgarne sjelfva prötestera mot den lygka man tillämnar dem. Med anledving af dessa f edskombivationer som å obesväradt förfoga öfver deras öde, ha de nemligen till ståthållaren, prins Henrik at Nederländerna, öfverlemnat en adress hvari de förklara att de vilja törblifva ett fritt och oberoende land. I denna adress, som är undertecknad af hufvudstadens borgaästare och magistrat samt af alla samfund och föreniogar i staden och trakteti deromkring, Heter det: Lukemburgarne ha alla för några år sedan som en omätlig välgerning helsat förvärfvandet af sin neutralitet och sin sjelfständighet under det kungliga huset Oranien Nasssus spira; alla ha de ansett det som en lycklig händelse att landet ej-blifvit införlifvadt red Nordtyska förbundet. Ålla, individer såväl som föreningar, ha vi gjort de största ansträngningar för att göra oss värdiga denna lyckliga ställniog. Öch alla anse vi det na som en patriotisk pligt att midt ende det slöra kris som söndersliter Europa för den furste som står i spetsen för vår reering förklara, att vi mer än någonsin hålla fast vid denna sjelfständighet och denna neutralitet, och att för bevarandet af denna ställning alla sandra intressen böra träda tillbaka:; Den schweiziska pressen, som i likhet med den belgiska i början af kriget förhöll sig afgjordt neutral till båda de krigförande, har sedan katastrofen vid Sedan blifvit alltmera sympatetiskt stämd mot Frankrike, på samia gång hon, isynnerhet i de tyska kantonerna, börjat visa sig allt mera misstrogen mot sina grannar på andra sidan Rhein i följd af den annekterande benägenhet, som äfven de liberala tyska tidningarne lägga i dagen, En i dagarne inträffad händelse kar värit egnad att belysa denna stämning. En Bern-tidning, Sonntagspost, hade föreslagit, att Schweiz borde begagna sig af de pu pågående händelserna, icke blott för att af Frankrike utverka erkännandet af dess rättigheter till en nentralisation och eventuel ockupation af de båda savoiska provinserna Faucigny och Chablais, utan äfven för att arrondera sig med vissa delar af departementet Haut-Rhin åt Baselsidan till. Detta förslag att begagca sig till sin fördel af Frankrikes ofärd föranledde ett allmänt nuts brott af ovilja i hela den Öfrigå pressön, och en del tidvingar beskylde rent out förbundsstyrelsen att ha inspirerat artikeln i Sonntagspost. Styrelsen hear häraf sett sig föranläten att genom ett communique i Bund förklara, att hon ej har någon del i artikeln och att Schweiz aldrig skulle mottaga någon förstoripg af sitt område annat än med :amtycke af alla de intresserade, och framförallt af den befolkning som skulle kallas att på detta sätt byta om nationalitet. I den europeiska pressen är det föröfrigt endast den tyska som fortfarande drifver den satsen, att ett folk kan statsrättsligt utan sitt eget. samtycke intörlifvas med ett annat. Isyonerhet är den engelska pressen enhällig i fördömandet at denna återgång till näfrättens dagar. Vi anföra här i detta afseende ett yttrande af den berömda tidskriften Edinburgh Review. I en uppsats om Laveleys bok om Tyskland, der hon gör full rättvisa åt den tyska nationens många goda och s0olida egenskaper samt öppet ställer sig på 2 RO oo AA 9 j