Aftonbladet – 26 oktober 1870, sida 2

mrs Groom hade öppnat och vidare fram i allen. Marken derstädes var tjockt betäckt med fallna löf och platsen hade ett ödsligt och vildt utseende — särdeles lämplig för det dåd som blifvit försökt. Bortaiskogen kunde mördaren gömt sig, sedan det blef mörkt hoppat öfver muren, smugit sig från träd till träd, stannat bakom denna sista, grofva stam och derifrån lagt an på den intet anande mannen inne i rommet, öfver hvars ansigte lampan spred sitt klara sken. Det hade inte gjorts för att plundra, sade mrs Groom, således af hat. För att hämnas; — hämnas, — hvad? Alla slag af underliga fantasier öfverkommo Silvia, men förjagades åter vid mrs Grooms förklaring att alla rummen nu voro vädrade, från bottenvåningen ända Jupp till vinden, och att det nu vore tid på att återvända. Det hemska mordförsöket emot mr Meredith hade förtagit Silvias tycke för det gamla slottet. Hon gjorde upp en id att hela stället var en elak trollpacka med leende ansigte, och en händelse som inträffade innan de återkommit till lady Johns moderna och eleganta hem, bidrog mycket att stärka detta intryck af fruktan. Då de hade kommit fram till den lills gångporten i trädgårdsmuren, sade mrs Groom hastigt: Jag glömde nyckeln qvar i porten., De återvände genast. Trädgård, terrass och slott lågo solbelysta och ödsliga som nyss, men nyckeln satt ej i porten. Ni måste ha tappat horom, sade Silvia. Nej; jag har inte tappat honom; jag påminner mig ganska väl att han satt qvar i låset.n oTror ni då, att någon kan hafva tagit honom? frågade Silvia, som först nu föll på denna id.