Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 3

0 EO MM MEPBIISEMM FRE a Men om landtmannen alltså oaflåtlige: måste bemöda sig om att i allmänhet skaffi växterna mineraliska näringsämnen, dels ge nom jordens brukning eller skötsel och del genom tillförande af gödningsämnen utifrån så bör likväl anmärkas, det vissa mineral beståndsdelar, som växterna under sin ut veckling upptaga, redan förut anträffas våra jordarter i sådan ymnighet, att någo särskild tillförsel deraf ej behöfver ifråga komma. Sålunda veta vi t. ex., att växterns innehålla smärre andelar af jern och mangan, men aldrig torde väl någon kulturjorc blifva i så total brist på dessa ämnen, at man derför skulle finna sig föranlåten at förskaffa jorden ett särskilt tillskott deraf Samma torde ock förhållandet vara med sådana askbeståndsdelar säsom talk, ratron klor och kiselsyra m. fl. Kalk behöfver mar stundom tillsätta jordarterna, dock vanligtvis ej i ändamål att derigenom lemna växterns Iden mängd deraf, som de omedelbart upptaga, utan fastmera för att kalken skall inverka på jordens såväl organiska som ooraniska beståndsdelar och derigenom försätta Ide derstädes förutvarande ämnena i en för växterna mera tillgänglig form. Deremot är Tofta nödvändigt att rikta jordens halt på I kali och fosforsyra, såvida man skall kunna Tpåräkna några rika skördar. Vissa växter fordra derjemte en särskild tillförsel af qväfvebaltiga näringsmedel, emedan de ej kunna tillegna sig desamma i tillräcklig mängd utur den omgifvande luften. I Af alla ämnen, som i mer eller mindre J mängd behöfva tillföras våra svenska jordarter, för att göra dem fruktbärande, intager dock fosforsyran första rummet. Detta ådagalägges genom de agrikulturkemiska forskningarna och har redan af erfarenheten vunnit fullständig bekräftelse. Att jordens naturliga förråd på fosforsyra i hög grad måste medtagas och slutligen blifva otillräckligt för frambringande af medelgoda skördar, framgår af flerahanda omständigheter. Om man ock kan visa, att jorden i sitt naturliga tillstånd innehåller fosforsyrehaltiga mineralier, så hinner dock förvittringen af desamma ej fortgå så raskt, att den erforderliga näringen beredes för växterna, isynnerhet som man numera har anspråk på, att jorden skall lemna goda skördar år efter år, utan omvexliog med trädesbruk och under en alltför sällan återkommande gödning, vare sig med kreatursspillning eller med andra lämpliga gödningsmedel. Vidare känner man, att fosförsyran företrädesvis fordras för frambringande af växternas frukter och frön eller för framalstriogen af plantans ädlare delar. Men dessa växtprodnakter blifva ofta till största delen afyttrade eller omedelbart bortförda från en egendom, under det hö och halm samt i allmänhet de på tosforsyra mindre rika växtdelarna qvarstanna och blifva förbrukade inom ladugårdarna. Vid kreaturens utfodring upptages åter fosforsyrehalten utur fodret och samlas antingen i kreaturens bensubstans eller bidrager den till produktion af mjölk, kött och andra ladugårdsprodukter, som likaledes bortföras från gården, under det den gödsel, som qvarstannar och nära nog uteslutande skall bilda det fruktbargörande ämnet för åkerfälten, sålunda blifver jemtörelsevis ytterst fattig på den för växternas trefnad och fullständiga utveckling så nödvändiga fosforsyran. Om man slutligen betänker, att kreaturens ben, som just innehålla fosforsyran i största mängd samlad eller likasom magasinerad, ofta förskivgras utan att blifva tillvaratagna och för jordbrukets ändamål använda, så inser en hvar mer än väl, att slutligen ett abnormt förhållande i afseende å jordens halt af växtnärande beståndsdelar skall uppstå, i det några ämnen visserligen kunna finnas närvarande i tillräcklig, ja stundom mer än tillräcklig mängd, men förblifva overksamma, så länge en af de väsentliga beståndsdelarne, nemligen fosforsyran, saknas. Genom tillsats af fostorsyra erhålla deremot alla de öfriga i jorden befintliga växtnärande beståndsdelarne sin betydelse. Detta förklarar fosforsyregödningens underbara verkningar, som någon gång föranledt en och annan jordbrukare till den oriktiga föreställningen, att fosforsyran vore växternas enda behöfliga näriogsämne, och att denna kropp ensamt skulle kunna ersätta alla andra gödniogsmedel eller åtminstone göra desamma mer eller mindre öfverflödiga. Fostorsyran ensamt kan dock lika litet föda en växt, som en menniska eller ett djur uteslutande skulle kunna lifnära sig af endast stärkelse eller fett. För att afhjelpa detta missförhållande, som uppstått derigenom, att jorden oupphörligt medelst skördarne förlorat fosforsyra, utan att denna förlust blifvit i samma mån ersatt bar agrikulturkemien hänvisat, landtmannen till ett omsorgsfullt tillvaratagande af kreatursben och till bruket af benmjöl såsom gödningsämne. Länge ansåg man ock detta medel vara nära nog det enda, som kunde åstadkomma en förbättring och leda till ett höjande af jordens bördighet. Men i samma mån som benmjölets verkan sålonda blef uppmärksammad och allmänt erkänd, så uppstod äfven en lifligare efterfrågan efter detta gödvingsmedel, hvarigenom det ej längre blef möjligt att tillfredsställa alla fordringarne i detta atseende. Det var då som man började se sig om efter andra tillgångar på tosforsyreföreningar, än de uti kreatursbenen befintliga. Men då de fostorsyrehaltiga mineralierna i naturen vanligen äro i och för sig mycket svårlösliga och sålunda endast långsamt kunna inverka å vegetationen, så uppfann man sättet att behandla dem med syror och förvandlade dem derigenom till s. k. superfosfater eller föreningar, hvari fosforsyran blifvit öfverförd i ett ytterst lättlösligt tillstånd. Att fosforsyran måste förekomma öfverallt i våra jordarter samt förvittrande mine ralier och bergarter är vaturligt, alldenstund marken allestädes är mer eller mindre betäckt af växtorganismer, hvilka aldrig skulle kunna lefva och utveckla sig, om ej fosforsyra funnes närvarande i de jordlager, hvari plantorna utbreda sina rötter; men att fosforsyran skulle förekomma i minerairiket SN ROS PN eA PM