Aftonbladet – 25 oktober 1870, sida 2

med den dåraktiga ungdomen och mumlade vågra filosofiska kommentarier angående fåfängligheten af menniskans välde öfver naturen. Silvia följde henne tyst, nästan gripen af vördnad. Ötver hela detta gamla gods, som under en sådan mängd at år fritt fått återgå till primitiv vildhet och ödslighet, hvilade ett visst drag af högtidligt allvar. Vi få så sällan skåda naturen ansigte mot ansigte; vi se henne icke ofta utan den slöja som menniskohanden breder mellan henne och betraktaren. Det är endast få punkter i ett odladt land, som vår moder änpu kan kalla sina egna. Vilda höjder, djupa skogar, oplöjda fält äro sällsynta. Hela naturen suckar (men vi förmå icke höra det!) efter sin förlorade frihet och den gamla verldens vilda kraft; derför bryter hon fram i triumferande öfverdåd på hvarje liten punkt som hon lyckas återvinna från sin besegrare — menniskan. Aldrig hade Silvia så tydligt känt sanningen häraf, som då hon vandrade öfver denna mark, hvilken i ef förfluten tid varit så omsorgsfulit prydd och som naturen nu åter slutit i sina starka armar, framkallande lif i hvarje form, bjudande det höga gräset svaja som på vesterns prairier, gifvande urskogens vildhet och dunkel åt trädmassor och busksnår, samt förlänande föda och bägn åt oräkneliga fåglar, insekter och lefvande kräk. Då de slutligen från denna vildmark kommo nt på en öppen plats, då de lemnade fukt och dunkel skymning bakom sig och stodo i en sgolbelyst trädgård med sandade gångar och klippta buxbomshäckar samt nägra höstblommor på rebatterna, uppgaf Silvia ett rop af belåtechet. Framför dem låg ett liet och grått, gammalt slott, med en bred och af morgonsolen belyst terrass, Afven här hade tidens hand utfört sitt verk, men vess framsteg hade blifvit hämmade och del