Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 3

de närvarande visade sig den aflidn l, förträffligt återgifven i bronsen. Trumr rflar och fanfarer ljödo, de manliga åskå ne blottade sina hufvuden, skarpskyttarr lirade gevär och efter några ögonblick tidlig tystnad trädde hr Hedberg frar minnesvården och uppläste nedanståend Ber: Här är bilden! Hvar är mannen? Han är borta nu, ban fann den Ljufva hvilan efter striden Sedan dagen var förliden! Minnes du de ädla dragen Annu sedan lefnadsdagen? Mins du ögat, mins du munnen, Ån i ordets makt ej hunnen, Röstens klang, säg, mins du den? Sel vår vän är ej försvunnen, Se, han lefver upp igen! Här är bilden, — här står vården Tröstefull på kyrkogården, Att för sena slägten bära Vitne om ett lif af ära; Vitne om ett sällspordt minne Lefvande i folkets sinne! Om ett land, som aldrig glömmer, a en jord, som kärligt gömmer dle sonen i sin famn, Medan efterverlden dömmer Oförgäteligt hans namn! Här står bilden utaf talarn, Vännen, skalden, nödhugsvalarn, Mannen med det fina löjet, Alskarn af det fina nöjet! Vännen af ett folk i vapen, Trotsande lifegenskapen Under styrkans råa välde, — Här står han, som alltid stälde, Fosterlandet högt som få, Och som modet aldrig fälde Hur än sveket trängde på. Här är bilden, — här står vården, Manande på kyrkogården: Må en hvar den läran gömma, Att som han sin styrka tömma I det ädlas tunga strider, Der så ofta hjertat svider, Då man ser hur våldet lyckas, Då man ser hur folkslag styckas, Och hur styrkan fräckt går fram Medan ljusets män förtryckas, Frihet mördas utan skam! Här står bilden! — Om de fråga, De som känna afunds plåga, Hvi han fick den ädla vården Och af hvem, på kyrkogården; Se! då skall en väldig skara Af det svenska folket svara: Vården fick han af oss alla, Han, den varme bland de kalla, För sitt fosterländska nit; Och om modet skulle falla, Vilja vi vallfärda dit! Länge bilden, länge vården Stånde hög på kyrkogården! Må dess kära, sköna minnen Tala så till våra sinnen: Blif din ungdoms kärlek trogen Ån då du som man står mogen; Blif den trogen än när åren Strö sitt silfver uti håren Och mot grafven stigen bär; Hösten blommor har som våren, Endast varmt ditt bjerta är! Frid med bilden, frid med vården, Der den står på kyrkogården! Må den aldrig, aldrig skåda Främlingsvåld i landet råda! Frie män i långa skiften Samle sig kring skaldegriften, Att på fädrens gamla tunga Sina friska sånger sjunga För den man, hvars minnesvård Högt må tala till de unga Lifvets ord från dödens gård! ter uppläsandet af dessa verser afsjöngs nerbergs majestätiska Hör oss, Svea, sedan omedelbart derpå Narvamarschen pelts, var den högtidliga akten slut. m var att förmoda, deltog en ofantlig riskomassa i högtidligheten, som ytterliförhöjdes genom det undantagsvis vackra et och genom solens frambrytande strålar.