Aftonbladet – 24 oktober 1870, sida 3

MUSIK. Fröken Hebbes framställniog af Violetta skall säkerligen lefva i tacksam erinring hos den dramatiska musikens vänner i vår stad, samt, i lika hög grad som hennes intressanta uppträdande i Meyerbeers stora opera, göra sig gällande såsom ett bland många skäl att önska henne, så snart möjligen ske kan, för en längre tid fästad vid den scen, hvarå hon för närvarande såsom gäst skördar beundran och erkänsla. Ur musikalisk synpunkt uppbär fröken Hebbe det betydelsefulla partiet på ett sätt, som dels låter hennes icke synnerligen starka röst anslå genom sin rikedom på för hvarje moment tillämpliga färgnyanser, dels hos föredraget uppenbarar de mångfaldiga resurserna hos en estetiskt och tekniskt bildad artist, lika mäktig att låta sig af ämnet genomvärmas so:a att skarpsionigt bedöma dess halt och värde. Synnerligen iden stora duon med hr Sandström bär sångerskans hela uppträdande mästerskapets prägel. Att partiet utföres på italienska språket förhöjer i scenerna med hr Ambrosi i icke ringa grad det musikaliska intryckets behag, men förminskar på samma gång åtninstone för ett flertal åhörare naturligtvis den dramatiska kraften hos det hela. Karakterstolkningen är emellertid här, liksom i hvarje roll som af fröken Hebbe återgifvits, i alla fall det hos henne mest betydande och främsta. Mindre jemn och fulländningen nära såsom skådespelerska än i sångens värf är det likväl såsom sådan bon äfven här i några af partiets mera framstående scener ojemförligt varmast intresserar. Minst är detta förhållandet i första akten, hvarest den abandon och det lätta sinne; som artisten för sitt spel adopterat, ej synas oss fullt naturliga och utan öfverdrift träffade eller tillämpade. Den rikaste ersättning beredes emellertid åskådaren härför genom andra akten, hvari den totala förändringen hos Violetta, hennes återeröfrade sjeltaktning, högstämda passion och offerfärdighet, af fröken Hebbe med oaflåtligt stegrad verkan drag för drag återgifvas så ädelt och sannt, att en större triumf än denna har konstnärinnan oss veterligen aldrig vunnit. I tredje aktens fängslande scener anlitar hon åter åtskilliga yttre tecken, hvilka till det helas båtnad rätt väl kunnat försakas. Kindernas hvita sorgdrägt är här till fyllest och den svarta kostymen tyckes för en artist med fröken Hebbes utmärkta mimiska förmåga vara ett alltför ytligt effekumedel, helst den för öfrigt ej stämmer öfverens med situationen. Under den brillianta spelscenen löser konstnärinnan förträffligt sin uppgift, men efter den grymhet, som Alfredo H sin lidelses yra begår, skulle vi i Violettas svar vilja hafva funnit ett ännu rikare mått af skärhet och blidhet än som nu deråt förlänades, Den vilseförda eger i denna stund den ödmjukhet, som är den återopprättades vinning och blifver genom den så stark, att hon är den som skänker, icke den som tigger medlidande. Hon afskuddar sig sin förtviflan, för att med några ord framtrolla hel och sann bilden af den lyckliga tid, hvars sällhet blef blott alltför kort, och dessa toner af obeskriflig resignation äro ej heller ämnade till förebråelse utan till tröst. I sista akten, som genom henne erhåller en otomordentlig dramatisk kraft och betydelse, är fröken Hebbe ånyg alltigenom mästarinnan. Hr Ambrosi har i Alfredo sin bästa rol och utför dena nu, med stöd och uppmuntran af fröken Hebbes konstnärlighet, mer än någonsin tillfredsställande. Den i sin genre oförlikpaliga tenoren, skänker j och för sig