Aftonbladet – 22 oktober 1870, sida 3

Bland de många intressanta uppsatsern: önska vi särskildt framhålla artikeln om der obefläckade aflelsen, såsom gifvande en sär. deles lärorik inblick i dogmatiska subtilitete af äkta skrot och korn. Om läsaren har en oödfvervinnelig motviljav — säger Laboulaye — för denna un derliga vetenskap, så må han icke följa oss vi vilja icke öfvertala honom att på en hal timma inhemta hvad han bör tro i hela sit! lif. Men om han har en smula mod, så följe han oss; både i historien och i politiken fionas mänga kapitel, som äro mindre lärorika och mindre vigtiga än detta. Frågan är temligen kinkig att framställa, men teologien ryggar lika litet som medicinen tillbaka för slippriga ämnen; med varsamhet kan man säga allt, och jag räknar nog mycket på läsarens förstånd för att icke ens tala latin till honom. Det var år 1854 — således innan ifrågavarande dogm blifvit antagen — som Laboulaye i Journal des dåebats först offentliggjorde denna afbandling, men med rätta har han ansett sig böra ånyo utgifva dessa handlingar i ett mål som nu är förloradt. Hvari bestod sjelfva stridsfrågan? Jo, att få veta, om jungfru Maria blef bevarad för den ärftliga fläcken i samma ögonblick hon blef afiad eller om hon endast blifvit renad från densamma i sin moders lif. Om det gälde att fira den obefläckade jungfruns aflelse, så voro alla katoliker ense (detta är sedarv långt tillbaka en regelbundet återkommande högtid inom katolska kyrkan) men om det gälde alt fira jungfruns obefläckade aflelse, så skilde man sig åt och hade så gjort sedan sex århundraden tillbaka. Oaktadt likheten i uttrycken — anmärker Labonlaye — är det i sjelfva verket ett bottenlöst svalg mellan dessa begge meningar. Enligt den förra har jungfru Maria, sflad på samma sätt som alla menniskor, en Adams dotter och blott och bart derigenom besmittad med den ärftliga fläcken (Adams barn och syndare äro två liktydiga ord ar, säga vi, jungfru Maria, som blifvit rena isin moders lif efter sin aflelse, af Gud erhållit ett privilegium, som sätter det menskliga förnuftet i förvånivg, men icke strider emot detsamma; det synes naturligt, att Guds moder icke varit en synderska. I det andra systemet deremot både är och icke är jungfru Maria en Adams dotter; deri ligger ett omstörtande af de vanliga lagarne, ett ofattligt under, en mygter som förvånar och förbryllar förnuftet, med ett ord en dogm, inför hvilken den trogne icke har annat att göra än att qväfva sina upproriska tankar, att tiga och böja sig. Sedan författaren sålunda fastställt sjelfva 3 I species facti, öfvergår han till en historik af -Idogmen och visar huru den småningom uppvuxit ur en lätt förklarlig kärlek och vördnad för Kristi moder. Af stort intresse torde vara att härmed jemföra Revilles historik öfver dogmen om Kristi guddom. I ena såväl som i andra .Ifallet skall man få se dogmens förfäktare I Islotligen helt naift förklara, att kyrkan skapar icke dogmen, hon emottager honom; hon -Iproklamerar de sanningar, som finnas i skriftens och traditionens försvar; hon uppfinner aldrig sådana. På detta sätt får man slutliIgen, enligt Bunsens sinnrika uttryck, de grafIvar, i hvilka man inspärrar fullt lefvande idger. I detta afseende är ingen skilnad mellan katolicism och protestantism; det nicenIska symbolum och den augsburgiska bekänInelsen komma på ett ut: det är alltid ett anspråk att på en bestämd dag hejda menniskoandens gång och att säga till denna Imakt som aldrig stannar: du skall icke gå Tvidare. Dagen derpå utvecklar sig lifvet lutaoför trosbekännelsen, och en dag kommer, då den officiella religionen icke mera är annat än ett tomt omhölje, hvarur anden har flytt. Hennes utöfniog är icke annat än ett tvång för de tänkande, en afgudadyrkan för den stora hopen. Religionen har lemnat plats för skepticismen oeh vantron. Bland de smärre uppsatserna har Laboulaye inrymt några blad åt en buddhist, en kinesisk missionär af Buddhas lära, ehuru han väl vet att intet är naturligare än att förakta alla österlandets religioner såsom befängda. Det hjelper icke att säga, att buddhaismen har en lifslängd af tjugusex århundraden och icke räknar stort mindre antal troende än kristendomen i dess helhet, ty det är ja uppenbart, utan all undersökning, att ett folk, som har gul hudfärg eller sneda ögon, icke hafva annat än löjliga trosbegrepp och att förnuftet aldrig haft sin bostad i bufvudet på en kines eller en hindu. Allt detta oaktadt gifver han oss en liten lärorik biografi öfver missionären Hiuen-Thsang. Ett annat kapitel egnar han åt madame de Gasparin och hennes polemik mot diakonissväsendets ytterligheter, barmhertighetssystrarnes affektation o. s. v. och åter ett annat åt den älskvärda men föga kända skalden, den anspråkslöse spanske augustinermunken Lnig de Leon, som af inqvisitionen kastades i fängelse derför att han till modersmålet öfversatt Salomos höga visa. För detta brott fick den stackars munken fem år sitta i en fängelsehåla utan dager. Men han lefde der, sade han, i ett sådant lugn och en sådan sinnets glädje, att han sedermera, då han blifvit återgifven åt dagsljuset och vänernpa, stundom saknade sin enslighet. Och närinqvisitionen sjelf omsider förlät Luis de Leon allt det onda hon gjort honom, fann han i sitt hjerta intet annat än tillgift och glömska. Af hans milda qväden meddelar Laboulaye ett och annat i öfversättning. Arbetet afslutas med några ord om historiens filosofi, i anledning af Barchou de Penhoens skrift i detta ämne. ol rsEekelseA Pi RR I revet Eee pA på jag Prem Slägga och Städ. Roman af Fr. Spielhagen. Senare bandet. Detta digra arbete af inemot 900 sidors omfång har härmed nått sin fullbordan äfven i den svenska öfversättningen. I förra bandet lemnade vi vår hjelte på tukthuset och detta band framställer huruledes han der lär sig att arbeta, något AA