Aftonbladet – 22 oktober 1870, sida 3

redd äri . Under långa århundraden ljöd denna kyrkliga domsbasun med så förfärande kraft : -Iden ännu andligt omyndiga kristenhetens -Jöron, att nästan hvar och en, hög som låg gjorde sitt val efter de presterlige tuktomästarnes fingervisning. an valde att tro, tro det orimliga, det rättskänslan kränkande, emot sitt förstånd, emot sitt samvete; man begick ett mord på sitt andliga jag i detta lifvet, för att, enligt kyrkans löfte, blifva I frälst i evigheten. Detta var den rena läIrans,, prestväldets, dogmernas gyllene tidslålder. Den tiden är nu förbi. Frågan om I möjligheten att vara sannt religiös, att stå Ii ett rätt förhållande till det gudomliga, obeIroende af ens tro eller icke-tro på kyrkans I dogmer, besvaras nu, liksom ej sällan äfven Junder förra tider, på ett helt annat sätt, än Idet ortodoxa. Ett bidrag till svar på frågan, hvilket söker tillgodose ej mindre förståndets än den religiösa känslans fordringar, lemnas i det svenska originalarbetet, på hvilket vi här vilja fästa våra läsares uppmärksamhet. Arbetet, hvaraf 1:sta delen nyligen utkommit, är anlagdt efter en omfattande plan. Den utkomna delen innehåller en kort framställning af de första vigtigaste, allmännaste och ojäfvigaste axiomer beträffande Guds och menniskans förhållande till hvarandra, hvilka Ihärflyta ur det förnuftiga tänkandet, eller ur granskningen af den gifna verkligheten, såvidt tanken hittills mäktat fatta densamma. — Andra delen skall innehålla en enkel och kortfattad framställning och granskning af de förnämsta religiösa och filosofiska systemer, som hittills framträdt och gjort sig gällande inom menskligheten, enkaonerligen de förnämsta kristna kyrkornas, jemte ett framhållande af deras betydelse för mensklighetens andliga utveckling; allt fattadt från ståndpunkten af i första delen funna resultater. — Tredje delen skall innehålla ett försök till en kort och enkel öfversigt aflagame för mensklighetens utveckling, såvidt jessa lagar hittills redan kunna ur historien framletas. — Fjerde delen slutligen skall söka besvara de vigtigaste religiösa, sociala och politiska frågörna med ledning af och i enlighet med de resultater, som i de föregående delarne vunnits. Sin åsigt om de kyrkliga dogmernas binderlighet för det sannt religiösa lifvets utveckling hos menniskan motiverar författaren på följande sätt: Sanning är allt hvad som upprättbåller, frigör och frälsar menskligheten; villfarelse allt hvad gom håller menskligheten i träldom samt störtar henne i förderf och elände. Men sanningen är just derföre något som icke kan påhängas menniskan utifrån. Det är visst icke heller något menniskans eget verk. Sanningen är en gåfva af Gud, men den måste af menniskan sjelfständigt, frivilligt tillegnas. Det är äfven hvarje menniskas pligt och rättighet att, efter förmåga, uppsöka och tillegna sig densamma. Och Gud har gifvit menniskan förmåga l att göra detta. Han har alltid velat att menniskans kunskap och kännedom om honom skall vara beroende af hennes egen sjelfständiga håg att uppsöka och lära känna honom, just emedan han vill blifva älskad med sjelfständig, frivillig, insigtsfull kärlek; men icke begär någon blind, slafvisk underdånighet såsom en jordisk despot. Men derföre måste det vara orimligt och alldeles stridande mot hans vilja att tro det man genom att med minnet hafva tillegnat sig en hop dogmer, oberoende af all förnuftig insigt, ja till en del i afgjord motsägelse mot allt förnuft, kan hafva någon kunskap om honom. Det är visst mycket beqvämt för den menskliga trögheten att hafva kännedomen om Gud färdig för sig i en mängd trosartiklar att kläda på sig som ett annat plagg, och att tro sig känna honom tillräckligt, då man utstyrt sig dermed. Att lära känna Gud går dock icke så lätt. Dertill fordras ej blott det allvarligaste och ifrigagaste utan äfven det frimodigaste och mest oförsagda sträfvande, sökande, eftertänkande, begrundande. Dogmerna sta derför blott i vägen för den rätta kunskapen om Gud, som bör vara en lefvande, fri, förnuftig kännedom, medan dogmerna blott äro ett dödt, ofruktbart minneskram. Många finnas dock, ännu i dag, som tro att den högsta sanning, kunskap och vishet består i vissa försäkringar och förmenanden, som kunna och böra vara oberoende af allt förnuft och all förnuftig tankegång. Men blott de åsigter, hvilka af tanken kunna utredas och förklaras, kunna göra menniskorpa ria och skänka dem frid och tillfredsstälelse. Hvaremot allt som påtvingas eller påvingar sig menniskorna, utan att kunna af örnuftet inses, håller dem i träldom och skänker dem otillfredsställelse, oro, ofrid och sällhet. Menskligheten har ända hittills, af trälAktig fruktan för Gud, påtvingat sig sjelf en wp stridiga, mer eller. mindre ofattliga och möjliga förmenande om honom eller dogmer, vilkas granskning allmänneligen förmenats afva en utomordentlig fara till följd, och vilka derföre borde blindt tros. Men den om älskar Gud behöfver inga dogmer, ty an känner Gud och vet hvem han är dem örutan. Men den som icke vill älska Gud, van skall förgäfves upprepa alla dogmer och ekännelser etc., han skall dock ej komma rud ett steg närmare, utsn förblifva lika rämmande för Gud, som Gud är främmande ch vidunderlig för honom. Den åter, som ill komma till Gwd, måste bortkasta alla logmer, som göra Gud ofattlig och obegripig, ty det är omöjligt att rätt älska hvad nan ej kan fatta eller begripa, och han måste utnöja sig med att anse Gud blott för hvad an är och vill anses vara: den fader som skar alla och gerna förbarmar sig öfver alla om komma till honom. Efter dessa inledningsvis framställda beraktelser ingår författaren längre fram iarvetet uti en kritik af åtskilliga bland de syrkliga lärosatserna för att ådagalägga deas oförenlighet med förnuftet och med den vibliska kristendomen. Ett och annat af vad här af förf. anföres synes oss lida af klarhet i framställningen samt utgå från!g nindre hållbara psykologiska förutättningar.!) Vi kunna emellertid i det hela taget ej an-z at än afgjordt in: ämma i förft mm aagzL I HN NH RR TP PR PA PR MPR ÖP FOA MBA Mod OO XM MM Ft AM Fr — 3 cc 00 fore