Aftonbladet – 21 oktober 1870, sida 2

jag skall nog arrangera sakeop, tillade hor med en föraktlig ton. Jag undrar när mr Green behagar komma ned och låta oss fi vår middag? Mrs Green ökade icke listan på sina för brytelser med ett obehöfligt dröjsmål, ty in nan middagsklockan väl slutat ringa, kon hon junte sina båda unga följeslagerskor, och lady Johns hungriga gäster fingo således ät: sin middag. Efter dess slut satt Silvia i lady John salong, der hennes skarpa öra hörde hvar ord som sades, hennes mörka ögon uppfattad en trogen bild af allt hvad de sågo. Vaxljusen, de rika sammetsdraperierna, der lysande mattan, allt var behagligt för e ung flicka, uppfödd i ett gammalt romersk palats högtidliga allvar och dysterhet. Sjelfvs taflorna voro olika de italienska mästare: verk, med hvilka Silvia från sin barndon varit förtrolig. På väggen midt framför heor: satt ett landskap i Claude Lorraios Jjofliga leende stil; der bredvid en ung kavaljer mec en törnros i handen och på andra sidan er tafla af Watteau, — herdinnor i sidenkjortlar, lekande blindbock i en blomsterträdgärd Alla omgifvande kuriosa förvånade Silvis dessatom. Hon hade aldrig förr sett desse vackra, kinesiska arbeten, eller sådana vederstyggliga indiska gudomligheter, som de on an grinade från spiselkransen i lady John salong. Hvad är meningen med de der? frågade hon halfhviskande Georgie Lovell, som ta. git plats på soffan bredvid henne, med ens foten uppdragen under sig. Det vet Gud! svarade hon och rynksde pannan, en duwhet, kan jag tro; men häl är mycket, som är både dumt och tråkigt här är just aldrig muntert. Låt vara att lady Jobns salong saknade