Aftonbladet – 19 oktober 1870, sida 3

Juska mstorien för aren 1523—1530. Vid att betrakta Danmarks tillstånd un Ider de två menniskoåldrar, som bilda slute Jaf femtonde och början af sextonde århun dradet, får man. — yttrar förf. — det be stämdaste intryck af, att landets hjelpkällo blefvo väl bacagnade, och att välståndet va i framåtskridande, hvilket är så mycket märk ligare, som invånarne trycktes af härda krigs bördor och hårda landsplågor tid efter anna härjade. Åkerbruket omfattade en störr mångfald åf kulturväxter, än man vanlige föreställer sig: hvete, råg, korn, hafre, bo hvete, ärter, bönor, rofvor, senap, lin, hampa humle odlades i alla danska landskap, uton Vendsyssel och de på denna sidan Sunde belägna, der man inskränkte sig till råg korn och hafre. Hvete nämnes omkring 1300 vid samma tid finner man att lin odlades så betydligt i Arhus stift, att tionde deraf utgjordes. Humleodlingen: var stark och uppmuntrades genom flere kungliga påbud. Trädgårdar saknades ej vid klostren och herregårdarne; -till och med valnötter och drufvor b agtes till mognad. Ehuru boskapsskötseln drefs med mycken kraft finner man att spanmålsproduktionen var nog betydlig att medgifva ej ringa utförsel, flere tusen läster råg och korn-årligen, säger en främling som 1536 besökte Danmark: i adertonde århundradet deremot kunde landet ofta med knapp nöd brödföda sig sjelft. Att nyodlingar och jordförbättringar egde rum, att åtgärder mot flygsanden företogos, och att dessa bemödanden understöddes från det offentligas sida, intyga häfderna. Det väsentligaste hindret mot jordbrukets uppblomstring, att nemligen, jorden ej var skittad mellan egarne utan brukades gemensamt af byalagen, bestod intill slutet af 1700-talet.; Boskapsskötseln var den tiden betydligare än nu, ej blott i Jylland och de numera svenska provinserna, utan ock på de starkt spanmålsodlande öarna; enligt en uppgift från år 1497 utfördes ensamt från Fyn årligen tvåtill tretusen oxar. Oxhandeln var en rik inkomstkälla för adeln och prelaterna; allmogen deremot fick ej utföra boskap, utan var tvungen att sälja den i städerna. Hästar otfördes likaledes, såväl de af gammalt berömda jylländska, som funno väg ända till Frankrike, som de i utlandet såsom damehästar mycket omtyckta, små halländska. Att korsning af djurracer ej var okänd, bekrättas af en och annan tillfälligtvis före-. kommande uppgift. Geten hade i den tidens landthushållning en ganska betydande plats; på många gårdar funnos de långt talrikare än fåren, men för den skada de gjorde å stängsel och ungskog förföljdes de med lagar och förordningar, förklarades fredlösa, och blefvo sålunda till slut nästan utrotade. Till biodlingens omfång kan man sluta af de qvantiteter boning, som erlades till kronan, såsom fyra tunnor från ett enda härad. Om boskaps-utförselns storlek lemna tullräkenskaperna någorlunda tillfredsställande upplysniogar, så att man kan anslå den till 18,000 stallfodrade oxar årligen, lågt räknadt: häraf hade kronan en tull-inkomst å 54,000 mark d. Att det jordagods, som tillhörde sjelfegande bönder, ej förminskades genom ingrepp från adelns och kyrkans sida, var ännu på denna tid ett föremål för konungarnes omsorg, liksom man också var obenägen mot sådan jords styckning mellan flere arftagare. Den talrikaste delen af allmogen var emellertid ej sjelfegande, utan föstebönder under kro an, adeln eller kyrkan; de utgjorde till egaen dels en städja vid mottagandet. af. gårlen, dels landgille, bestående af vissa tun10 spanmål, en mindre penningafgift, alle-Å randå kreatur och småpersedlar, dels gätöri,, d. ä. de fingo ett visst antal dagar inderhålla jorddrottens svenner och hästar, lels och slutligen . dagsverke eller hoveris Detta hoveri utgjorde stundom blott I dagsverken, d, v, 8, en dag i veckan under skördeiden, som räknades från den 29 Juli till 29 September; stundom var-det en dag iveckan ret om: stundom två veckodagar under skörlen och en: under återstoden af året. Ett nsamt stående exempel på hoveriets aflösding har mk ( sn konung Hans tid: mot 20 ödiga mark (56 m. d.) utöfver dep vanliga eFgiften fritag han t: aa HH Daaland rån deras dagsverksskyldighet till Rafnsborgs slott. Från Kristian II:s tid har man behåll ett af en obekant fogde ingifvet, sanska märkligt förslag att till en fast årlig gift i pengar förvandla både landgille och andra afgifter samt hoveriet på Amager; nligt hans beräkning skulle bönderne gerna så in på deuna förändring, hvarigenom kobyD5ens ioromst stege från ei follt 1100 till 1538 mark, Falrika klagomål visa, att för stebönderna rakade under allt hårdare och hårdare tryck; gästeriet och hoveriet ökades sodtycskligt, ach det hände ait de at mycket betydliga anledningar vräktes från sina går . lar. Isynnerhet inom den Sjellandska lajens område — Själland, Laaland, Falster ch Mön — var deras ställning ytterst ömkelig, ty-der gjorde sig nu verngdskabet. ällande, d. v.s. de vöro bundna vid-tortran, personligen ofria, de utlånades af en orddrott till en annan, eller skänktes eller åldes. Skogarne voro på den tiden vida betydliare än nu, om deras vård utfärdades många ,estämmelser, som dock ej förmådde hämma len misshushållning, som en -mängd syneörrättningar bekräfta. Utom af en alltför tor afverkning af timmer till salu ledo de nycket genom kolning; träkol var ett mycet omteskt bräpsle, hvaraf sttora massor illverkades och tar; fördes. — Jagten, som kyddades för de privilegierade klasserna ge1 iom de omenskligaste straffbestämmelser mot rypskytte — i Kristian III:s recess öfter refvefejdens slut stadgas, att den som grep n krypskytt egde utstinga hans båda ögon ller hänga hona i pärmasie träd — varej lött h förströelse, utan drefs nog lika myc-. ket för nyttans skull; dess ekonomiska vigt jar dock på st ens jemnförlig med skeis, som på dep tiden var ep hufsudn AS mängd sksorter näipss söm öremål för fångst, till en del af nu okända amn. Saltad äl och lax utfördes I ej ringa nängd; men vigtigast var sillfisket dels å ;mse sidor af Sundet, från Landskrona till Sömmershavn (Cimbritshamn) samt vid Amaer och Mön, dels vid Bornholm, dels i LimfjorRA Mm Arr RR KR