Aftonbladet – 19 oktober 1870, sida 2

åter snyftande sade: O, har var så god, så innerligt god mot mig! fattade den unga italienskan hennes hand och yttrade med okonstlad fromhet; Gud skall blifva mycket god emot er; Förunderliga kraft i detta löfte om den Allsmäktiges kärlek och beskydd! Hvilket hjerta tar icke tacksamt emot ett sådant trösteord? Den sörjande, unga enkan såg upp i Silvias ansigte, liksom hade hon hört en god engel tala. Och edra barn skola bli goda, fortfor Silvia. Jag ser det i deras ansigte. De två små ansigtena Jiknade mest två rosenröda små klimpar, men Silvia talade med en öfvertygelse, som gjorde hennes inbillningskraft heder. Den här är sin far ända igenom, sade enkan, han är så lik honom som det gerna kan vara möjligt och samma fasoner har han med; Gud välsigne honom! Ju äldre han blir, desto tydligare blir det; och som William säger,... i Hon erinrade sig i samma ögonblick allt; hennes läppar darrade och med sakta röst tillade hon: Jag hade glömt... Men detta sade hon, visserligen med en djup, men dock stilla sorg; det märktes att hon redan började sätta sig in i det hårda öde som träffat henne. Na måste jag gå, sade Silvia. Jag ville önska att jag kunde dröja, men jag måste gå. Kan jag göra någonting för er? Nej, jag tackar er, här är iotet att göra, men Gud löne er godhet, för att ni kom! Silvia -kysste henne; hon kysste äfven barnen och hon böjde sig ned öfver den äldsta — han som var så lik fadren, — lade hon ett litet guldmynt i hans hand — minsta sort som någonsin blifvit prägladt, men