Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 2

Silvia, som satt vid hennes sida, med händerna sammianknäppta kring kväna, skakade å hufvudet och yttrade med sorgsen och angestfull röst: Don Sabino hade rätt. Han sade mig att det var farligt att resa. Mrs Green, — det påstås att eldaren, en stackärs engelsman, är dödad. Han var sjelf gammal, men hade en: ang hustru och två små barn, hvilka just i år hade hitkommit. Ser nistugan derborta, varest det lyser genom fönstret, dit buro de honom. O, himmiell utropade mrs Green, som vid. erinran af en ny anledning till bekymmer, hvilken trängde sig inpå henne, glömde både eldaxe, olyckshändelse och spetsar. Lady John väntar oss ju till middagen! Hon koms mer aldrig att förlåta mig! Det är ju pas turligt att inte jag kan förekomma olyckor på jernvägen, men ändå, — lady John skall aldrig förlåta mig att hennes middag blir: kall. Kanske borde jag skicka ett telegram.. Ni får ej lemna mig! skrek miss Georgie Lovell och fasthöll henne med spasmodisk styrka; det säger jag, att ni alideles inte får gå ifrån mig!, Men tänk då på lady John, min bästal Nej! . skrek miss Lovell nästan vildt, det vill jag alldeles inte göra!, Kan jag bjelpa er, mrs Green? frågade Silvia, som kände medlidande med den stackars frun. Jag skulle vara er oändligt förbunden, utbrast denna, men vi få ej låta telegramet innefatta mera än tjugu ord; annars få vi betala dubbelt. Låt mig se: Olyckshändelse — nej, det duger inte;-mrs.John kunde bli skrämd; — Uppehållnas vänta ej middag. I morgon. Sex ord. Lady John; Saint Römyr, tio. — Mrs Green, Genötieres stations, fjörton. Sex ord i behåll (Forts.)