Aftonbladet – 18 oktober 1870, sida 2

den lilla tuppen, som han bar i en videkorg på ryggeo, liksom på trots uppgaf ett gällt stridsrop. Håll mrs Green ifrån mig,, ropade Georgie Lovell i det hon kastade sig ned på en stol, var god och låt hepne ej komma i min närhet. Jag är så ursinnig öfver att ha gått miste om tuppen, att jag ej rätt vet hvad jag skulle kunna taga mig för med henne. Jag har ett förskräckligt sinne då jag retas. Låt henne ej komma mig nära, det ber jag Om. Hon rynkade pannan och slängde med bufvudet medan hon yttrade dessa hotande ord: men Silvia betraktade henne belt lugnt, medan ett skalkaktigt leende för några sekunder lekte kricg hennes vackra, grekiska mun. Tanken på en personlig sammandrabbning mellan den stadiga, bredaxlade mrs Green och hennes spensliga fiende roade henne obeskrifligt. Det skulle jag gerna vilja se, tänkte bon, men mrs Green gat inte tillfälle dertill, ty visligen höll bon sig ur vägen, ända till dess miss Lovell tröttnat att vidare orda om sin lidna oförrätt och vid ytterligt dåligt lynne gick till hvila. Ifall don Sabino och principessan hade varit hämdgiriga, hvilket de allsicke voro, och hade varit i tillfälle att få veta alla svårigheter Silvia underkastats, sedan hon bortflög från sin lilla bur vid Sorrento, skulle de känt sig rätt belåtna, ty utom missödet att icke få komma till Paris och plågan af sjösjuka tilistötte ou äfven en olyckshändelse på jernvägen. Ett uppgående och ett nedgående tåg sammanstötte vid Genötieres station, några engelska mil från Saint Remy. Tre andra klassens vagnar blefvo illa skadade. Lokomotivföraren undkom som genom ett underverk, men eldaren dödades på stället. Den