Aftonbladet – 17 oktober 1870, sida 2

seille, var på väg attlemna golfen. De båda damerna sutto på däck, mrs Green sysselsatt med att läsa bref eom hon just nu erhållit och Silvia med blicken fästad på det land hon nu skulle lemna och som hon, trots all glädje öfver resapv, kände sig djupt sorgsen öfver att snart icke mera kunna se. Ja, allt som Neapel, Vesuvius och öarna, hvilka i en violett firgskiftning framstodo emot en bakgrund af gyllie skyar, försvunno för hennes ögon, erfor hon en allt djupare smärta, tills hon slutligen vände bufvudet åt sidan, för att obemärkt få gråta. Men det behöjdes knappt; ingen brydde sig om bence. Ensam ombord på fartyget, som hon var ensam i lifvet, kände sig Silvia vara en faderoch moderlös varelse, hvilken, såsom hon sjelf fann för godt, hade att styra sin kurs genom lifvet. Principessan hade yttrat sig strängt, men sannt; Silvias förmyndare hade gifvit sitt bifall till hennes besök hos madame de IEpine, alldeles som han tillåtit henne att fara till don Sabino, — emedan han var en bekymmerslög, sjelfvisk man, som föga brydde sig om hvad det blef af henne, blott fick vara i fred. Ja, så är det, tönkte Silvia och torkade bort sina tårar, jag är ensam, alldeles ensam. Gjorde jag då rätt uti att lemna dessa båda vänner, hvilka voro så bedröfvade vid att säga mig farväl? Hon började erfara, ej mindre ånger än sorg. Hvarför hade hon haft så brådtom, ja, varit så riktigt glad åt att få resa ifrån den förträffliga don fv ehod käntsig lycklig träffliga syster? Visst hade hon känt i idetas her? Huru vacker och frisk hade sj deras lilla trädgård uppe på berget synts henne då hon denna morgon gick nediör gångstigen till columbariet; för att i en af dess nischer plocka några blommor till ett minnd! Och