Aftonbladet – 15 oktober 1870, sida 2

UU UR ——Nu e Ja, mer än nog, tillade principessan med en afgörande nick. ; Silvia, som uppmärksamt hade åhört dem och fann att de icke hade något vidare att säga, yttrade nu helt lugnt: Ni äro båda mycket goda emot mig och det hafva ni alltid varit, men jag vill resa till min vän i Paris och ämnar skrifva till det der fruntimret att komma och hemta mig. När don Sabino och hans syster hörde denna bestämda förklaring, firgo de båda en min af stor förvåning. Det hade säkerligen aldrig fallit dem in att Silvia sjelf egde nåson bestämmande röst i frågan. Don Sabino såg ej blott öfverraskad, men äfven stött ut och tog sig under mulefi tystnad en pris. Men let förhöll sig Så, att han ej hade mycket att säga, Silvia var hang gäst, ej:hans mynding, och ehuru don Sabino hade mottagit sin inge slägting med stor vänlighet, hade han ikväl sjelf alltför många fattiga niecer,: för utt kunna tillbjuda henne ett stadigvarande em. Dels af detta skäl, dels till följd af en ! haturlig indolens hade han öfverlemnat henres blifvande: öden åt Försynen och nu, då hon bevisade sig sjelf ämna taga dem om rand, var han tilräckligt samvetsgrann för utt inse, att han ej egde rätt till att läggal ninder i vägen. Hans syster var mindre lorisk och mera frispråkig. Jag har aldrig hört nägot godt komma af utt unga fickor flacka verldep omkring,, utrast. hon med mycken skärpa i rösten. Silvia log, men med en allvargeam min. Dethändemig intet ondt då jag reste dit, sade hon, ehuru man i Rom sökte uppkräma mig. Paris och Sorrento äro verkligen mycket ika hvarandran, inföll don Sabino, ironiskt i let han lutade sig tillbaka i:stolen, kastade let ena benet öfver det andra och gungade