Aftonbladet – 15 oktober 1870, sida 2

Vi ha Campagnän, ruinerna och aquedukteo svarade hon hastigt. Campagnan och febrar höra ibop. Och hvad ruiner angår, Silvia mia — ser du den här marmorbiten, ross antico, som jag tog upp från sandbanken i grottan? Han är från Stabine, kanhända, eller också från Capri. Möjligen är han kommen från ett af Tiberi tolf palats, har fordom varit en del af en kejserlig, dyrbar byggnad, men nu har hafvet haft honom till leksak i sjutton sekler. Alla edra ruiner skola engång störta tillsammans, men vår vik, våra öar och berg skola stå qvar, så länge tiden räcker. Campagnan är skön; hon liknar ett hafx, envisades Silvia. Ja, deri har du måhända ej så orätt, yttrade don Sabino vänligt, men principessan som var alltför mycket till själ och bjerta neapolitanska, för att rätt tycka om Rom och någonting romerskt, med. undantag af. sin upga slägting, anmärkte torrt att Campagpan var en sjö som inte gaf någon fisk, en invändving som så djupt harniade Silvia, att hon inte yttrade ett enda örd vidare under herafärden. Det hadeblifvit mörkt innan de stego i land vid Marina och derifrån vandrade uppför höjden. till don Sabinos boning. Då de ioträdde i det låga, men stora rum på nedra botten, der deras enkla aftonmåltid väntade, låg ett bref på bordet. Det är till mig! ropade Silvia gladt och sprang fram. Till dig! upprepad2 principessan med ett litet missnöje i tonen, Men brefvet var verkligen till Silvia, Hon tog det, satte sig ned på en låg stol, bröt upp kuvertet och läste med synbar ifver två gånger igenom ett bref på fyra, hela sidor, utan att yttra ett ord. Don Sabino och