Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 3

teradekarhmaren!: med afsked, godtycklig förs flyttning från embete till avnat, åtal inför servila domstolar, böter och fängelse har reeringön bestraffat misshagliga folkombud. nder öfverläggningen öm Laskers motion förklarade Bismarck sig ej ha något emot den, ehuru yttrandefriheten vore ett ondt, men tillade att man ej på lagstitftniogsväg kunde påtvinga förbundsmedlemmarne en sådan bestämmelse: nu dugde således ej riksagen till ån högre instans öfver landtdagarne. Förslaget blef emellertid, som sagdt är, af riksdagen antaget och kom hösten s. å. före på preussiska landtdagen. I deputeradekammaren föreslog Guerard, att i preussiska författningen införa förbundsgrundlagens trettionde artikel: hans förslag äntogs. För dea stora majoriteten hade man hr von Bismarck att tacka, som lät sin stockkonservative kollega, inrikesministern grefve Eulenburg bevekligt uppmana sina själsfränder i kammaren att votera för förslaget; regeringen ville bevisa, sade han, att intet offer vore henne för tuogt, här det gälde att handla i samklang med folkrepresentationen! Hvad denna sentimentalltet i sjölfva verket betydde, erfor man snart, när herrehusöt dön 17 December, trots Bismarcks och Eulenburgs naturligtvis mycket uppriktiga försvar för förslaget, med stort flertal förkastade detsamma. Mot preussiska herrehusets motstånd kan således nordtyska riksdagen ej värna en af preussiska folkets konstitutionella rättigheter; men deremot kan den utan preussiska deputeradekammarens bifall alltför väl inskränka dem. Detta erinrar lifligt om det sätt, hvarpå man under den preussiska författniogsstriden för tio år sedan uttolkade grundlagens 62: lagstiftande makten utöfvas gemensamt af konungen och landtdagens båda hus; hans och deras öfverensstämmande beslut fordras för hvarje lag. När nemligen deputeradekammaren antog en budget som ej smakade regeringen, förklarade man helt enkelt i herrehuset, att det fannes en lucka i författningen, och att konungen vore berättigad att oktrojera en budget, för hvilken han hade herrehusets bifall. Så skedde också gång efter antvan. Fjerde artikeln i Pragfreden af 23 Angusti 1866 mellan Österrike och Preussen innehåller, rörande sydstaterna, ett uttalande af Österrikes samtycke, att de söder om Mainlinien belägpa tyska staterna bilda en förening, om hvilkens nåtionella förbindelse med nordtyska förbundet närmare öfverenskommelse mellan båda förbehålles, soch hvilken skall hafva en internationel oberoende tillvaron. Fredstraktaten tyckes sålunda försäkra sydstaterna om full politisk sjelfständigbet; vidare synes ordalydelsen endast mwedgifva en .nationel förbindelse mellan sydstaterna, såsom ett helt, å ena sidan och nordtyska förbundet å den andra. Det är sjelftlart att ett sydstatsförbund om åtta millioner menniskor, såsom kontraherande part, måste intaga en vida starkare och mera oafhängig ställniog i en pationel förbindelse med Nordtyskland, än för hvar och en särskild f de sydtyska staterna är möjligt gent emot det nordtyska förbuudets af Preussen kommenderade öfvermakt. Den af österrikiske rikskansleren uttalade mening, att ett sådant sydförbund skulle väsentligen bidraga att aflägsna farhågorna för krig,, saknar derför ej. heller goda skäl; men. af samma anledniog måste Preussen, derest det fortfarande hyste aggressiva planer. och 2jorde en för offensiva syften ämnad, öfverlägsen krigsmakt till sitt ögonmärke, vara obenäget mot sydstaternes sammanslutving sins emellan: ty deras krafter skulle då ej komma att ställas till Preussens ovilkorliga förfogande, sydförbundet skulle fastmer egå be:ydenhet nog att motväga den preussiska poitiken. Ionan de anförda orden inskrefvos i Pragfreden, hade också hr von Bismarck relan omintetgjort hela deras betydelse, för så vidt de inneburo en garanti för sydstaterne not Preussen; och sedermera bar man från reussisk sida helt obesväradt uttydt dem så, om jinnehöle de ingenting annat än en förligtelse, som Österrike åtagit sig. Till de inder 13, 17 och 22 Augusti med Wirtemerg, Baden och Baiern slutna fredsfördraen var nemligen fogad en hemlig, först i ars 1867 offentliggjord, tilläggsartikel hvarienom Preussen slöt defensivoch offensivalanser med de nämda staterna hvar för sig, vilka förbundo sig att vid krigstillfälle ställa ina trupper under konungens af Preussen öferbefäl; först den 11 April följande år kom tt dylikt förbund till stånd mellan Preussen ch den till nordtyska förbundet icke hörande elen; (RheinzHessen) af storfurstendömet Iessen-Darmstadt. Ej såsom ett samladt elt, utan hvar för sig; ej. med nordtyska örbundet, utan med Preussen, hade sålunda ydstaterne trädt i en förbindelse, hvilkens ela betydelse framgår först uv de påföljande vilitära öfverenskommelser, genom hvilka den reassiska Krigsförfattningen införts i samtga sydstaterne, ja Rhein-Hessen till och sed blifvit militäriskt inkorporeradt i Preusen, som äfven håller f. d. tyska förbundsistningen Mainz-besatt (jfr bestämmelserna konventionen af d. 7 April 1867). Fullt A långt gick det ej med de öfriga sydstaerne; dock -hvad Baden angår, fattas ej myeet: baådensiske officerare utbildas i den preusska kadettkåren, och båda länderna ha komvit öfverens om s. k. militärische Freiziigkeit, så att badensiske undersåter kunna nordtyska förbundet aftjena sin värnepligt ch tvärtom. I hvilken mån man nu. kan ala om en sydstaternes sinternationale unabängige Existenzo, som fjerde artikeln af ragfreden lofvar dem, torde ej behöfva vi. are utvecklas. Hur pass allvarsamt menad At MR RR RN RR RR RR AR