Aftonbladet – 14 oktober 1870, sida 3

da sa om OBIUJUVIVN MILDE ULV ALB, DV Ide sjelfvo gjort sitt bästa att tända, med si opposition mot en armå-ordning, som frå slazgtältet hemtat praktiska bevis pa sin för träfflighet? Dem återstod intet annat, än at tiga! Som segdt: han har bättre än någo känt de sina. När herrarne i deputerade kammaren under den konstitutionella stride: i början af 1860-talet hoverade sig, såson vore de värdige efterföljare af den engelske underhas-oppositionen under Stuartarne, hå nade dem Bismarck och lät dem veta, at der ej fanns spår till likhet: har han ej fåt rätt mot dessa frihetens fraseologer, som gif va sin uppgift, att utveckla och befästa sit eget folks sparsamma frihet, en god dag, nä helst ett tillfälle vinkar att få annektera oc förtrycka en granne? Hr von Bismarck yttrade en gåog till Vilbort: En preussare som läte krossa sin arm på en barrikad skulle återvända helt förlägen till sin bostad der hustrun skalle bemöta honom som er galning; men i armea är han en ypperlig soldat och slåss som ett lejon för sitt lands ära Na är det jast det tröstlösaste al allt, vid betraktelsen af de tyska förhållandena, att landets ära äfven i det s.k. demokratpartiets ögon är yttre förstoring, annexionsoch eröfrivgspolitik, denationalisering af andra folk, hvilket kallas att bibringa dem tysk kultur. Kan man ejse detta at händelserna, som tystat oppositionen 1 Preussen, så erinre man sig de många radikalerne, som blitvit hr von Bismarcks förtrogne: vi tänka på en Edgar Baner.: en Brasg, eller denne ultrarepublikan från 1848, hr Lothar Bucher. Hans namn åtminstone bör vara kändt i vårt land: det var han som skref det bekanta preussiska memorandam af den 8 Maj 1865 om kriget mot Danmark. Så har he von Bismarck lyckats förena den mest revolutionära utrikes politik, Europa sett sedan Napoleons dagar, med en så stark regering, att absolutismen knappt längre döljes af det konstitutionella lapptäcket. Han, om någon, kan bekräfta Heines ord om sina landsmäns betjentnatur. De finna sig villigt i att tyranniseras hemma, blott de få mot grannarne följa ett i alla möjliga afseenden simpelt högmods ingifvelser. Bismarcks biografer äro många och hans verk har skildrats af flera skickliga pennor; vi skola ej här söka följa det genom dess särskilda stadier från den stund, han blef förste minister. Men de antydde författarne ha utelemnat borussianismens förhistoria, ehuru bon dock är den bakgrund, mot hvilken den bismarckska politiken bör skådas, för att rätt fattas. Som man ser, är det ej honom som konceptionen af borussianismens ide tillkommer. Ej heller har den, såsom stundom sagts, blifvit tödd till verlden af de tyske professorerne: om den bland desse haft oförtrutne målsmän, om den till och med kan sägas hafva bildat en nypreussisk historisk skola, så är det ej derför, att de värde herrarne uppfunnit borussianismen, utan derför att de funnit den under sina studier i den brandenburgska historien. Hr von Bismarck har upptagit den hohenzollernska familjpolitikens röda tråd, hans verk knyter sig. till en gammal och mäktig tradition. Han har penomfört hvad som dittills misslyckats, men an skulle ej ha gjort det, om ej dessa förberedelser gätt förut. Vi ha på förut anförda grunder tillförene hoppats, att 1866 års händelser skulle öfva ett lyckligt inflytande till folkfrihetens utveckling och fredens befästande, mer alla de följande åren ha endast mer och mer visat, att vi misstagit oss, På vissa håll tyckes lenna samma illusion ha blifvit så kär eller vara så värnad af fåfängan, som ej vill erkänna ett misstag, att den ännu fasthålles ned samma onyttiga ifver, hvarmed den Irunknande griper ef.er ett halmstrå. Fakta ala dock ett otvetydigt språk, som intyga åfängligheten af denna tro. Preussen står i begrepp att borussificera Tyskland och qväfva olkfriheten i den nationella högfärdens ouppvörligen stegrade rus, som flämtar efter stänligt nya eröfringar. Af nordtyska riksdasens 296 medlemmar tillhöra ej mindre än 236 Preussen, och endast 60 de öfriga i förvundet deltagande staterne. Denna oerhörda fvermakt, fyra femtedelar mot en femtedel, täller ju hela förbundet, i allt hvad af rikslagen beror, till Preussens förfogande. Äfren preussiska röster ha erkänt, att ett förund af 23!2 millioner preussare och 5!e nillioner andra tyskar ej är något förenadt Tyskland, utan ett Storpreussen?: just så yttade sig deputeraden (Groote den 11 Mars 1869 under generaldebatten öfver det af nordyska ministerkonferensen utarbetade förslaet till förbundsförfattning. Naturligtvis är let å andra sidan i sin ordning, att Preusen, med en befolkning några gånger större in de öfrige förbundsmedlemmarnes tillsamnans, ej kan utan vidare af dem majoriseas. Dilemnat är länge sedan löst i Förnta Staternas och Edsförbundets unionsförattningar derigenom, att ena kammaren samnansättes efter folkmängden, medan i den ndra alla förbundsmedlemmarne ha ett lika intal representanter. På samma grundval ar man i Norden tänkt sig, att framtiden kall bygga ett skandinaviskt onionsparlament, mfattande de tre rikena; ja äfven vid fråga om en svensk-norsk unionel representation, ned beslutanderätt, har man utgått från lenna grundsats 1). Nordtyska förbundstörattningen har nu blott till hälften antagit lenna princip, eller med andra ord blott den na af de två hofvudreglorna för bildandet vt cn förbundsrepresentation: dess parlament vestår nemligen af blott en kammare, hvars edamöter utses efter folkmängden, 1 på .00,000. I det konstituerande parlamentet rttrade sachsiske deputeraden Bebel den 10 April 1867, då specialdebatten öfver författingsförslaget afslöts, att enligt hans öfverygelse preussiska regeringen alls icke bekymade sig om Tysklands enhet, utan att tvärtm det nordtyska förbundet endast vore till, ör att stärka den hohenzollernska husmak-. en och främja specifikt preussiska intressen; måstaterne vore blott vasaller och deras furtar konuogens af Preussen generalguvernörer. Jet specifikt preussiska, svaret härpå afs f borgmästaren i Osnabräck, Miquel: blott let vore att beklaga, att småstaternes suveänitet ej inskränkts ännu mera. Det är ej! ärdt att säga, att nordtyskarne. dock sjelfve ntagit denna författning, ty den blef dem