Aftonbladet – 13 oktober 1870, sida 2

— Kristina Nilsson i Nowgork. Newyork Herald för den 20 Septembr2r yttrar j sin redaktionsafdelning om vår landsmaninnas första uppträdande följande: — — — Det är savnt, att hon ej blott motsvarade de högsta förväntningar, utan äfven öf. verträffade dem. Hennes präktiga figur — smidig, liflig, behagfull i hvarje rörelse, en verklig typ för qvivlig fullkomlighet — harmonierar med den utomordentliga renheten i anletsdrag, söm stråla i klassisk skönhet och oskuld. Den märkvärdiga för n hos detta balft barnsliga ansigte att hastigt förändra uttryck för att tolka vexlande tankar och känslor, framstod på ett utmärkt sätt i Ofelias rol i Hamlet.. Något så elektriskt anslående har kanske aldrig förr bevitnats i en konsertsalong här i Amerika. Enkelt och lätt, helt naturligt framställde hon med sådan underbar trohet den stackars vansinniga Ofelia, att publiken greps liksom af en förtrollning. — Fröken Nilssons röst är verkligen icke jemförlig med någon annan artists, än Jenny Linds, om hvilken den så till vida påminner, som styrka och behag uti densamma lika mäktigt äro förenade. I högre utbilding och säker iatonation öfverträffar hon måhända Jenny Lind. Tidningens musikrecensent framräcker bland andra blomster äfven dessa: Aldrig förr har det stora Steinway Hall, der konserten gafs, bevitnat ett så lysande och anslående skådespel. Der var samlåd en nogräknad publik, sora ej lätt låter endast klangen af ett namn inverka på sitt omdöme, utan förstår att sjelf döma, såsom man kan vänta af gräddans grädda i Amerikas hufvudstad. Hvar och en kom väl ihåg, att de största lyriska artister i verlden sjungit i denna stad, och man var beredd att efter förtjenst afgifva sin dom öfver Näktergalen och-heones medbjelpare. Derför må hon ock vara stolt öfver en triumf, som förlänade ännu större glans åt hennes rykte och en ny lagerkrans åt henies snille. Fröken Nilsson sjöng Angels bright and fair i Händels Theodora; den vansinniga Ofelias parti i Hamlet och cavatinan 4h! fors e luis i Traviata.. Vid hennes. första inträde i salongen blef hon af publiken mottagen med oerhörd hänförelse, och. blommor, från den stora pyramidbuketten till den lilla handbuketten, regnade ned på scerien. Hennes drägt, af tjockt hvitt siden, var elegant och dyrbar och passade fullkomligt till hennes vackra, uttrycksfulla, nästan barnsliga aosigte och smärta, behagfulla växt. — — — . ennes röst är så olik de italienska och eögelska artisters, som vi varit vana att hår få höra, att, då den första tonen i Händels enkla, barnSliga visa nådde örat, föll publiken i förundran, som hastigt öfvergick till beundran. Rösten är utomordentligt klar och genomträngande; den har ej len yppiga rundhet, som karakteriserar den italinska skolan, men en renhet, ett behag, en färg och ett djup, som förmå att återge de sanna utrycken af innerlighet och mildhet. —— Persner funnos, som tycktes ha missräknat sig, då de ej fingo höra fröken Nilsson utföra några örunderliga saltomortaler, hvarmed några andra yktbara sångerskor plägat knipa sin publik. Dessa förnöjda höra till den klass, som ä kan skilja nellan sann konst och humbug, mellan musikaiskt snille och sång å la mitrailleuse. Fröken Nilsson behöfver ej använda några artistiska -knep ör att fånga applåder. Heanes stil är fulländad ch ändock enkel. Hvad som mest förvånade oss ——————— ; — w—