Aftonbladet – 12 oktober 1870, sida 3

il hafva nedgått, då exporten af trävaror och I jern högst betydligt reducerats till följd af a kriget, och sannolikt visat en lika låg, om ? ej gare siffra än vid slutet af Juni månad 11868. 1 Små bref om folkhögskolan. IL Hr redaktör! Folkhögskolans arbetssätt är det enklaste i verlden. Hennes lärare utgå från den förutsättningen, att menniskan har icke blott förstånd, utan äfven inbillningskraft och känsla. Denna sanning har nu visserligen icke annat än undantagsvis blifvit uppenbart förnekad här i landet; men man har dock icke låtit densamma tillräckligt trycka sin stämpel på det allmänna samlifvet, lika litet som på ungdomens uppfostran. Man har fastmera, då man talat om menniskor med både förstånd, fantasi och känsla, egentligen haft för ögonen blott de yppersta, de mest allsidigt bildade personligheterna, och menat att den stora mängden med bänsyn till egandet af dessa förmögenheter stått, såsom filosoferna uttrycka sig, blott på potentialitetens ståndpunkt. Huruvida detta antagande, hvad t. ex. bondens klass beträffar, i den nuvarande verkligheten eger något stöd, lemna vi för denna gång derhän; likaså hvar, om detta vore fallet, man hade att söka grunden till ett så sorgligt fenomen. Vi skola blott taga i betraktande några sjelfklara följder, hvilka alltid skola uppstå, der man icke söker aktualisera det potentiella eller, på ren svenska, lsöker väcka de-slumrande krafterna och anlagen till lif, och till ett nyttigt lif. — Antingen frätas de upp och dödas eller också, om detta icke lyckas, missrikta de sig. Föreställa vi oss deremot en bonde med känsla och fantasi... Men som redan denna tanke är i de flestss ögon en styggelse och ett oting, så skola vi i stället tänka oss hans motsats. Deri ligger ju intet ondt; det är ju sådan, utan känsla och utan inbillningskraft, som vi vilja hafva honom! Hans förstånd är klart och skarpt. Han arbetar; ty det kan han i grunden. Det är egentligen det enda han fått lära. Han röner icke desto mindre motgångar. Då blir han hård, dyster och gnidig. — Med motgångar menas för en sådan intet annat än felslagna förhoppningar på det ekonomiska området. — Tiderna ändrag och han röjer medgång. Han samlar mycket i ladorna och i penonivogkrinet. Då blir ban gladare till lynnet, ökar sina inventarier och drängars antal, bygger och ställer klokt för Sig. Och deri gör han ju rätt. Men blir hans inre lif rikare, blir: han innerligare i sin ömhet mot maka och barn, blir han mildare, mindre fordrande, men mera förlåtande gent emot sitt tjenstefolk?! Kanske, i något enda fall; i de flesta blir han det icke. Och: hurudan är han gent emot herremän? Viljekraftig söker han få ! sin rätt till det yttersta grandet. Ar han af! den rätta goda sorten, stannar det dervid.j: Men hurudant är sättet, hvarpå han går till; väga? Tvingad att söka sin ende vän i la-l4 gen, anar han dunkelt i hvar man en fiende t och går till väga i hvarje uppgörelse som en ; till tänderna väpnad kämpe, då denne skif-le tar rof. Efter förrättadt dagsverke hvilar !t han sin kropp i skymningen, medan hans ! ande arbetar med penningomsorgen och lå rufvar öfver nya planer till förvärf. Ochl: slotligen, hurudan är han gent emot sta-l1 ten och fosterlandet? De starkaste ban-l1 den, som påminna om att han är länkad vid riket, utgöras af de årliga skatterna. Som dessa, ofta nog sugande och tunga, äro .4 honom ett gissel, ser han i statsbyggnadens ( institutioner liksom slugt byggda anfallsverk,: innehafda af en fiendtlig öfvermakt, gentl emot hvilken hen sjeli med de sina stårlt maktlös, redlös, öfvergifven att blott lita på !s sig sjelf. Lemnad i okunnighet om statsle byggnadens uppkomst, sammarsättniog ochli ändamål, känner han hvarken sina rättighe-: ter eller skyldigheter, men drömmer om, attll åtminstone dessa första borde vara gräns-1 lösa. Aldrig hafvande fått smaka något afs i å I I e 1 Vv 8 d 8 f t s I k öÖ 1 det, som är mest upplyftande i lifvet, ser ban i teatrar och biblioteker, i anstalter för vetenskap, musik och konst en onödig statslyx, ett föraktligt slöseri med de medel, hvilka det allmänna i form af skatter rötvat just från honom. Sådan är bondens tankegång, underhållen på mer än ett sätt. Och kunna vi undra derpå? Hvad hafva vi herremän jort för att med de intressen, vi hylla, förtjena ett varmare bedömande af honom? Hvad har staten gjort för att upplysa honom, för att göra honom tillen brinnande fosterlandsvän, till en grundpelare i sin byggnad, till en allsidigt inblickande medborgare? Han har kanske haft tillfälle till folkskolans lexor; men hafva dessa ens någonsin gått utö på att väcka just det till lif, som vi uti och hos hos honom sakna? Hafva de haft mak-jv ten att fylla hans bjertamed ett nytt lif,!t har ljuset någonsin i hela sin rikedom fått ä bryta in, så att det mäktat med strålande! udd klyfva det tunga själsmörkret, genom-la tränga den ödsliga tomheten och jaga miss-q modets och hätskhetens frätande gamar ut? Detta lyckas eldrig, så framt man icke ta5 lar till hans känsla, ty af bjertat går lifvet.!n Derföre måste. också all god undervisning,k speciellt all undervisning för folket verka påla hjertat; d. v. 8 läraren måste sjelt bafvalrn hjerta och kärlek med i spelet. Han måstelvV kunna med makten af sin personlighet rycka t de unga med sig, så att de inse hvad ban ä inser och känna i djupet af sin själ hvadö hav känner. Då först är han en uppfostrare,o som verksamt kan draga i kamp mot enl!k materialistisk riktning bland folket. d Och en bonde utan inbillvivgskraft, han! måste stå kall gent emot fosterlandets helas historia; ty det är icke med förståndet en-la samt, som man kan sätta sig in i de flyddaly tidernas lif. Detta måste stå lifligt teck-lj nadt för själens öga. -Gestalternae måstejlt uppenbara sig i sin drägt, i sina vanor, i sitto sätt att tänka och handla, tör att barnet el-f k g ler bonden skall kunna håfva medkänsla för dem, för att den unge skall kunna få insigt