Aftonbladet – 11 oktober 1870, sida 3

Nå, än kassan då! Ja, den hade han i en källäre. Hit mi jern spett! sa kongen, för si rysken hade allt Stoppa nyckeln i fickan, innan han sehappat sitt häll Ja, pina dö! Vi båndte opp jerndörren o der Jå gullstakar så röa, som eld o lyste i mörkre. i Nå ja! gossarna försökte allt te 0 löfta dem, men ; di orka inte. Kan du Skägg, sa han te far min; ja vet du orkar en mark, 0 han högg i o vräkte ut den ena gulltackan efter den andra. Tack ska du ha, Skägg, sa kongen, du har då mär h benen 0 talg i tummarne, dä bar ja sitt på 1ej. Nå, frågade jag, skrattande, då blef väl far din en stor man när kungen tyckte om honom. Usch, min herre; di store bry sej inte om voss stackars fattia kräk. Min far blef på sin ålderdom bara häradstjenare och fick nöja sej med en kappe hafre i stället för han borde blifvit general allra minst 0 ätit äggakaka ur gullpannor. Men vären lönar inte annorlunda, försäkrade gubben. . .— Krokodilbiografl. (Ur Göteborgs-P:ns krönika för i lördags.) Det var ändå synd om honom. Han föddes i Westindien i ett korallslott, vid hafestranden och mådde gom en prins från det ögonblick, han slog upp sitt öga mot ljuset. Under palmer och lianer hvilade han ut efter de bad, som han hvarje dag tog sig under sin ömma moders uppsigt. Kaffe, kakao, socker och rom fanns i öfverflöd rundtomkring, han föraktade det, hans håg stod till någonting helt annat. Han hade en sällsam passion, han ville äta upp någon, och denna någon var helt enkelt en menniska, icke figurligt, ty det är icke så särdeles ovanligt, ban ville sluka henne verkligt, med hull och hår och alla tillbehör. Vänta; sade hans ömma moder, tills du blir större, dina matsmältningsorganer äro ännu för späda för dylika läckerheter. Väntal. Men han ville icke vänta. En dag smög han ut ur slottet, ensam och förfärlig, drifven af sin rysliga passion. Han smög sig längs utmed strahden. Ingen kom i hans väg, ingen hejdade den olycklige unge fantasten. Han blef djerfvare. Porten till ett bomuillsplantaga stöd öppen. Hans öde förde honom dit. Under en bomulisbuske tog sig en frodig och af välmåga skinande neger sin middagslur. Den unge brottslingens käkar började skallra af vällust. Blodiga skyar skymde för hans ögon. Ett språng och hans ohyggliga lusta är för första gången tillfredsställd. Han vågar det — men i samma ögonblick känner han en snara omkring halsen och en röst utbrister på ett för honom obekant tungomål: Åh, knäfveln! Fick jag dig ändå, munsiör! Det är en ung svensk sjögast som gripit honom. Han föres med lämpliga medel ombord, han är inne på Hoppet, men ppt är ute för honom att någonsin rherå få a pappås glänsande salar, att få pläska omkring med söta mamma, att få frossa på fett neerkött. Hans fångvaktare ärö barmhertiga emot onom. Vatten är hang element. Han får ligga i Bådant dygnet öm. Han rullar ögonen och gnisslar med tänderna, man förmodar honom vara hungrig. Misstag! Det är endast raseri. Man bjuder honom kött, salt kött, färskt kött, ärter med fläsk, gröt med smör. Refuseras. Menniskökött, menniskokött., mumlar han för sig sjelf, men ingen begriper honom. : Och om man också begripit. honom: skulle troligen ingen ha funnit bugad att tillfredsställa en så omensklig smak. Si förgingo 6 veckör. Ej en bit förtärde ban. Och ändå dog han icke. Så mycket förmår en kraftig vilja. Fartyget kom hit till Göteborg. Egenlomliga sammånställning! Den unge menniskoitaren från Westindien izqvarterades i Ostindiska huset. Han kom i tidtingarne som notabel reande. Hundradetals nyfikna kommo och-begas jade honöm. Han glodde argt på dem, gapade illbaka och tänkte i sitt sinn: Ack, om jag finge ita upp er allesammans, ändå!s Men det fick han cke. Derföre dog han öckså, dog i går morse. dans namn var i lifstiden Crocodilus acutus. Vi reta ej om han skall begråtas af någon. Troligen ef sina kåjmänner på Jamaika. Men dylika tå ar betyda föga. De äro ju i alla fall ingenting innat än — var god och vitza sjelf;