Aftonbladet – 11 oktober 1870, sida 3

2ZLANDADE ÄMNEN Högtidligt. Konungen af Preussen har, en ligt Berliner-tidningar, i skrifvelse. från slette Ferricres af den 20 Sept till chefen för de kongl töåtrarne -gifvit sitt nådiga bifall till bassångare: Behrens anställning vid kongl. operan. : — Ett originål. En körrespondent skrifve från Wasa till Åbo Underrättelser följande: Gå briel Arenius, äldste auskultanten under Wasa hof rätts jurisdiktion, har i slutet på Aug. månad af lidit i Solf socken, 85 år gammal. Gubben ha; aldrig. lagt hand vid några domaregöromål och räknade för sin största merit, att han, vid tjenst göring i hofrättens kansli omkrifig fr 1815, fåt renskrifva d. v. advokatfiskalens sekreta meimd rialer. Han var någon tid ft, men tog skilnar till säng och säte från sin fru, lät derefter ställ: sig under förmynderskap och lefde sålunda gan ska väl tilldess förmyndarebefattningen öfvergicl i enl bans qvinliga anförvandts händer; men si snart sådant skett, saknade -han ofta det nödvän digaste och dog i elände. I yngre åren syssel Bat:e han sig hufvudsakligen med att dressera bun dar, Kyvarföre han också af allmogen erhöll bi namnet hundkungenr; på senare tider och så läng hans krafter det medgåfvo, förfärdigade han pisko och svafvelstickor, dem han sjelf torgförde i Wasa Hans sällskap utgjordes ,vanligen af några grön siskor,dem han matade med millefoliiblommo: och: annat dylikt. Hans -qvarlåtenskap består ett större parti medikamentsflaskor och burkar samt en del af kragen till den gartla kapprock ban på sina stadsfärder fördom använde. — Löparenisses historier. I Carlskron: Weckoblad läses under rubriken Ur Couvertet: följande: Nere vid Borgmästarebron i vår gamls goda stad kan man vissa fider på dagen med sä kerhet påträffa en gammal roddare, hvilken vi vilja kallaSkägg,, emedan det qvittar lika om rätta namnet är bekant eller ej. Gubben och jag äro särdeles goda vänner, dels derföre att jag plägar hjelpa honom ro den lilla båten ett stycke och dels emedan jag aldrig underlåter att fråktera honom med tobak. Till belöning för mina små artigheter begär jag intet bättre än att få höra hans berättelser från 1788 års fälttåg i Fin land, i hvilket hans far deltog. . Häromdagen beslöt jag att göra en påhelsning hos honom. Vid min ankomst till sjön satt han der, som vanligt. han helsade med ett: Gud bevare herrno; å je kommit ombord och låtit gubben få en tugguss, intög jag platseh vid årorna och hån satte sig i aktern. Som han märkt att jag alltid varit road af hans historier, så sparade han nu som vanligt icke på dem och en och annan fråga å min sida för att uppmuntra honom gjorde: sin behöriga verkan. Snart var han i full fart och blo: digt gick det till, skall ni tro. Men;-kära-Skägg, sade jag, sköt din far verkligen så bra, Boa man sagt mig? Jo, si då kan jag säga herrn att den tien darra inte Skägg, far min, pp manchetten. Han Sköt tre kosshaker i ett skoft: Hur gick det till? JOo, si när far fick si satingarna komma på sina usliga krakar, så vänta ban tess han feck se dom i en ra och då knäppte han te, och om nu herrn tror mej eller inte, så träffade han högra ögat på den ene, midt emellan ögonen på den andre och venstra ögat på den tredje, så att han kunne si grantopparne tvärtigenom alla tre, innan de stöp. — kn annan gång rg han en rysk på vbägneten 0 svängde omkring som eh väderlekare 0 dermed rusa han in i ryska hären 0 gjorde en öppning så stor, att hela svenska hären kunne gå genom — då skratta kong Gustaf. Allra mest lifvad blef Skägg när han talade o8 in fars beteende vid Saivitaipel. Si der hade? rysken sin krigsskära o den ville song Gusta ha — nå! framåt gossar! sa kongen — 0 då geck. ? Rysker sköt både med fyrmörser 0 kanoner, men dä bjelpte inte — vi gick frami