Aftonbladet – 7 oktober 1870, sida 2

Jessies hjerta klappade af fröjd och stolthet, men äfven af smärta, i det hon sade, vja res,. Godnatt, för sista gången här. Godnatt Maurice, da är mycket god. Tack. Så stodo de båda unga, knappt mera än barn ännu, derute i den -stjernklara qvällen vid hafvets sakta brus, måbända ännu ej medvetna om sina egna känslor, ehuru det för en af dem sedan blef uppenbart. Ack, Jessie, gif mig.en kyss, blott en!, bad Manrice sakta. Om hon gaf den, eller: han tog-den, det visste hon ej rätt, men Jessie Raeburn mins denna kyss så länge hon lefver. Käre; gode Maurice, suckade hon ömt för -sig sjelf, då hon gick till hvila, hora kunde Richard säga honom så hårda ord? ANDRA KAPITLET. Länge låg. Jessie vaken, dock utan att förnimma något buller genom den tunna skiljoväggen. . Hon. slöt deraf att gossarne bilagt tvisten såsom de brakade, nemligen utan vidare tal derom, då några försonande ursäkter aldrig ansågos behöfliga inom denna föga känslosamma familj. Hon somnade slutligen lugnt med en känsla af knappt medveten lycka, som, den må komma förr eller senare, dock endast för en gång uppenbarar sig i enniskohjertat. När flickorna stigit upp. voro bröderna redan borta, ej heller återvände hvarken Maurice eller. Richard till frokosten, hvilket orsakade någon förundran. ? : De kunna väl ej ha rest båda två, det skulle vara. rätt Jedsamt, ty vi behöfva bjelp här på många vis. Jag undrar hur det gick med leras träta i går afton?n