Aftonbladet – 4 oktober 1870, sida 2

— Från den vid franska armån ans ställde svensko läkaren meddeiar Dalpilen ytterligare nedanstående bref: Balan — Sedan den 15 Sept. 1870. Det är nu, såsom jag hoppas, sista gången jag skrifver, innan jag anträder den så efterlängtade återfärden till det älskade fosterlandet. Det fordna lifvet börjar nu återkomma, för såvidt detta är möjligt. Hvilken förfärlig anblick för en mängd familjer, som under förödelsen flyktat till Belgien, att återkomma och finna den husliga härden lagd i aska eller, i lindrigaste fall, utplundrad på allt! Som nu evakuationen af blesserade är i lifligas:e fart, börjar äfven läkarens arbete att minskas. Två å tre gånger i veckan reser eller, rättare sagdt, rider man på sin unoga, eldige arab. hvilken jag — i parentes sagdt -— fått till skänks af en afrikansk jägare, och som troligen får följa med hem till Sverige, i sällskap med markis Varenne till Belgien eller Charleville. Helsan är den bästa möjliga, trots att min kroppsliga hydda sättes på alla möjliga prof. Jag ligger på några halmkärfvar på golfvet; fönstren i mitt sofrum äfvensom väggen, mot hvilken hufvudgärden vetter, äro sönderkrossade af kanons kulor; vinden drager starkt, oaktadt jag sökt att, efter bästa förmåga, med en krinolin och en större fruntimmers-hattask stoppa igen håligheterna; jag vill ej tala om råttor, hvilka oupphörligt göra sin visit och bidraga, sävidt de förmå, att störa natiron. En stor mängd resande genomlöper nu slagfältet, framförallt belgier och de allestädes närvarande engelsmännen. Det är sannerligen komiskt att skåda, huru ladies klättra i hoparne af vapen och kaskar för att samla trofeer. Min återresa kommerj utan tvifvel att ske genom Belgien.