Aftonbladet – 1 oktober 1870, sida 2

Vi ega ännu ej Jales Favres berättelse om mtalen på Ferriöres mellan honom och den ordtyska förbundskanslern i deras fulla orlydelse. Deremot bringa oss gårdagens tidngar en utförligare resumå af deras innell än telegramerna hittills lemnat. I vänin på detta märkliga historiska aktstycke, om meddelas af Journal officiel för den 25 ept., återgifva vi detta sammandrag. De män, som utgöra den nuvarande regenogen, så börjar den franska utrikesministern, a alltid hyllat friheten och freden och beämpat kriget, som började uteslutande i dyastiskt intresse. Om Preussen, sedan kriets upphofsman var störtad, hade velat en ed på basis af krigsomkostnadernas ersätting, utan att fråga uppstått om afträdande f något landområde, skulle franska regerinen ingått derpå såsom en välgerning och om en pant på nationernas försoning. Derfter konstateras att en förändring försiggått Europas stämning, som nu är till fördel för rankrike, emedan hon var likgiltig eller till ch med fiendtlig mot kejsardömet. Repuliken har äfven blifvit erkänd at flera reeringar. Den 10, heter det vidare, lät Favre råga Bismarck, om han ville inlåta sig på nderhandlingar. Bismarck invände, att franka regeringen icke vore en rättmätig regeing, som kunde garantera utförandet at ventuella aftal. Derefter anhöll Favre, efer lord Lyons råd, om ett samtal. Nu föler en kort berättelse om detta samtal. Favre betonade regeringens kärlek till reden, men framböll tillika, att Frankrike cke kunde ingå på något vilkor, som skulle söra freden till ett kort och hotande vapen. tillestånd. Bismarck svarade då, att om han insåge en annan fred möjlig, ville han geast underteckna den. Han tillade emellerid, att den nuvarande regeringen skulle störtas af pöbeln i Paris, om Paris icke om några dagar blifvit intaget. Frankrike skulle lika itet glömma Sedan som Waterloo eller Sadova, utan det skulle vara dess fasta föresats att ånyo angripa Tyskland. Favre förnekade detta och begärde formulerade vilkor. Bismarck förklarade då, att Tysklands säkerhet ålade det att behålla departementen Elsass och Mosel med Metz och Chateau Salins. Gentemot dessa anspråk hänvisade Favre till, att Earopa möjligen skulle intaga en förändrad hållning och framhöll att tid nödvändigt måste medgifvas för att en konstituerande församling skulle kunna sammanträda. Bismarck afslog derefter att ingå på ett vapenstillestånd och härmed slutade första samtalet. Den 19 September egde ett samtal rum, i hvilket Bismarck visade sig mera benägen att sluta ett vapenstillestånd. Favre begärde, att detta skulle fortfara i 14 dagar. Den 20 September framstälde Bismarck som vilkor ockupering af Strasbourg, Toul och Pfalzbourg. Då Favre anmärkte, att konstituerande församlingen skulle ssmmänträda i Paris, begärde Bismarck ett af de beherrskande fästena, t. ex. fort Valerien. Favre svarade, att det då varenklare att genast begära hela Paris, hvarpå Bismarck svarade: Försök ni andra kombinationer. Favre sade nu, att församlingen kunde sammanträda i Tours utan att någon förpligtelse ingicks med afseende på Paris. Bismarck lofvade att tala med konungen, men begärde dessförinnan öfverlemnandet af Strasbourg, hvars besättning borde gifva sig som krigsfångar. Denna fordran besvarade Favre med indignation. Bismarck afgaf en berättelse till konungen, och då konungen fasthöll, att Strasbourgs garnison skulle öfverlemria sig som krigsfångar, tog Favre afsked med den öfvertygelse — yttrar han i berättelsen — natt vi skola strida, så länge Paris kan erbjuda elementer till motstånd.. Favre utvecklar nu förhandlingens betydelse med följande ord: Jag sökte fred, men stötte på en oböjlig vilja att eröfra och strida. Jag sökte en möjlighet att befria Frankrike och fick till svar, avt Frankrike måste gå under det caudinska oket. Jag konstaterar detta, jag kungör det för Europa. Jag har med största ifver sökt fred och vapenstillestånd; man känner nu vilkor ren, och man skall vara ense om, att vi måste tillbakavisa förnedringen. Frankrike skall, uppfyldt af förtrytelse, dela vårt beslut. Den 21 September sände Favre en äepesch till Bismarck, hvari han underrättade honom, att regeringen icke kunde ingå på de vilkor, för ett vapenstillestånd, som blifvit framställda. Regeringen hade gjort allt för att återgifva de båda nationerna freden. Frankrikes öde beror nu af Gud allena. Favre visar till slut, att hans mission ej varit froktlös, enär all den tvetydighet nu är illintetgjord, hvari Preussen rörde sig, då det örklarade, att det bekämpade Napoleon och hans soldater, men respekterade nationen. Nu veta vi hvad: Preussen vill. Måtte landet höra oss och resa sig! Måtte detantingen desavouera oss eller göra motstånd till et yttersta! Departementen skola komma 088 till hjelp! Det sista ordet har ännu icke blifvit uttaladt i denna våldets strid mot rättvisan. Af vår ihärdighet beror det om det skall tillhöra rättvisan och friheten. Innan Jules Favre begaf sig till tyska högavarteret. kom andre sekreteraren vid engelfr R ti ki äl li I 1: 0 fö ri D