Aftonbladet – 30 september 1870, sida 3

BUNÖRSSESE NRA Förvaltningen af Stockholms stads drätsel. TIL Vi omnämnde i nästföregående artikel den redogörelse, som revisorerna lemna för behandlingen. af frågan om upprättandet af en högre bildningsanstalt här i staden. Denna redogörelse inledes rned några Betraktelser, hvilka, då man pu har en ny komite för likartadt ändamål, och då drätselnämnden äfven nu fått sig uppdraget att förvalta de insamlade medlen, väl torde böra återgifvas. Revisorerna yttra: Det ligger i sakens natur att angelägenheter af stor och nationel betydelse, för hvilkas genomförande betydliga uppoffringar från en hel allmänbets sida tagas i anspråk, måste af dem som i ett eller annat afseende få sig deras utförande anförtrodt, behandlas med synnerligt nit och en omsorg, som lemnar intet lofligt medel oförsökt att uppnå målet. Framför allt måste ett sådant nit för ernåendet af ett godt resultat vara att förvänta i en fråga, som för hufvudstaden och hela landet var af så omärlig vigt, som den om upprättandet af en högre bildningsanstalt här i staden; och ehnru den myndighet, hvars förvaltning är föremål för denna granskningsförrättning, icke i första rummet kan bära ansvaret för det mindre gynnsamma resultat, som den år 1865 öppnade teckningen lemnat, kunna likväl efter omsorgsfull granskning af handlingarne i detta ärende och den förklaring nämnden afgifvit Rev. icke undgå att finna, haru önskvärdt och för ändamålet angeläget det varit, att nämnden för sia del vidtagit mera verksamma åtgärder för ändamålets uppnående och särskildt för de tecknade medlens infordrande ådagalagt större drift och skyndsamhet, än nu varit hbände!sen. En af revisorerna gjord hemställan att nämnden skulle anmoda dem af sobskribenterna, som utlofvat, men ej aflemnat sina bidrag, att nu fullgöra sina åtaganden, en hemställan, på hvilken nämnden ej ens gifvit något svar, har af beredningsutskottet biifvit tillstyrkt. Bland märkliga bevis på, att ett formelt inkast kan göras mot revisorernas befogenhet att framställa en anmärkning, medan likväl det förbållande, som i anmärkningen beröres, kan vara väl förtjent at att komma till allmän kännedom vch att beifras för åstadkommande af rättelse, kunna vi påpeka reviso-ernas erioringaf derom, att kommunens intresse icke blifvit behörigen bevakadt vid genombrytningen af Bruonsbacken å Söder, i det dervid hufvudstadens mest römda brunn blifvit förderfvad. Drätselnämnden invänder härvid, att enär stadsfullmäktige år 1864 godkänt planen för sammanbindningsbanan, har det icke kunnat ankomma på drätselnämnden att göra någon erinran i fråga om tunnelns riktning, hvarföre anmärkningen i detta fall måste anses helt och hållet obefogad. För såvidt man tänker på nämndens åtgöranden endast och allenast under det år revisionen omfattar, eller året 1867, så är nämnden fullt befogad att göra en sådan invändning, ty den förrfliga åtgärden var redan vidtagen ivpan nämnde år ingick och stadsfullmäktige hade på sätt nämnden omförmält redan flera år förut till densamma gifvit sitt samtycke. Men här företer sig den omständigheten, att incu i denna stund ingalunda alla de åtgärder blifvit vidtagna som kunnat och bort anlitas för att i möjligaste måtto undanrödja de olägenheter, som genom den gamla brunnens tillintetgörande uppstått för hufvudstalens invånare; och då det icke lärer kunna örtävkas revisorerna att de af denna apedning berört förhållandet, så synas de ha varit i sin goda rätt, då de i sammanhang dermed påpekat deu försumlighet, som kommunalmyndigheterna låtit koroma sig till last, när de vid granskniogen af planen för sammanbindningsbanans anläggning så illa bevakade kommunens intresse. Och om än stadsfullmäktige, genom sitt godkännande af planen, formelt tagit ansvaret på sig, så lärer väl drätseluämnden, som har att i första hand bevaka stadens rätt och bästa i dylika pngelägenheter, icke undgå det moraliska ansvaret för sin uraktjåtenhet att fästa stadsullmäktiges uppmärksamhet på de olägenheter och den skada för stadens invänare som den framlagda planen innefattade, hvargenom stadsfullmäktige måhända blifvit i ilifälle att uppställa vilkor och förbehåll, genom hvilka olägenheterna kusnat undvikas. Anmärkningar rörande drätselnämnpdens försummelse i sådant hänseende kunna dock numera icke tjena till någonting annat än till en erinran om nödvändigheten för kommuna!myndigheterna att framdeles i likartade fall se sig något bättre före än drätselnämnden och stadsfullmäktige gjorde då planen för sammanbindningsbanan af dem behandlades; men tager man deremot i betraktande den ställning, hvari denna angelägenhet för närvarande befinner sig, måste det väcka en hög grad af förvåning, att beredningsutskottet, adopterande nämndens formella ibvändning, rätt och slätt hemställer att icke något afseende må fästas vid revisorernas framställning. Det synes nemligen icke ha bort vara utskottet obekant, att ännu alltjemnt den nya brunnen kan betraktas så som om den icke funres till, enär den cke blifvit upplåten till begagnande. Drätselnämnden säger i sin förklarivg, att avledningen härtill är den, att jernvägsstyrelsen hittills underlåtit att, på sätt på densamma ankommit, bereda nödigt vattenaflopp för spillvattnet från brunnen Nämnden tillägser, att den till styrelsen aflåtit erinran om ullgörande af dess ifrågavarande åtagande; men då denna erinran icke ledt till någon påföljd, synes beredningsutskottet ha bort inna sig både befogadt och förpligtadt att hos fullmäktige hemställa, att nämnden måtte förständigas giva sådant eftertryck åt sina erinringar, att jernvägsstyrelsen icke må komma att allt framgent för dem slå döförat till. Vi kunna nemligen icke föreställa pss, att Stockholms kommun skall stå helt och hället rättslös inför jervvägsstyrelsen, och att icke utvägar skola finnas att tvinga bemälde styrelse att fullgöra sina konteaktsenliga åtaganden i förhållande till kommuVarnad dann nsontabattnta nr Atnvnda ham.